Khartoum

Jag har nog aldrig uppskattat något så enkelt som gräs och rinnande vatten som jag gjorde idag. Låter väl säkert konstigt att man kan uppskatta något så enkelt och vardagligt som man tar för givet? Tro mig, efter att ha campat i öknen mitt ute i ingenstans tre nätter i sträck var dessa två enkla ting minst sagt en välsignelse att få se!

Men vadå?! Att tälta i öknen måste ju vara hur häftigt som helst! Jo, det är faktiskt väldigt häftigt, men det är inget vidare bekvämt. Att få se stjärnhimlen helt klart utan några som helst ljusföroreningar är minst sagt en häftig upplevelse och något alla borde få uppleva någon gång. Upplevelsen förstörs hur som helst lite grann när det är sand, sand och så är det lite mer sand, överallt. Det blir heller inte roligare när det kommer in sand i dragkedjan till tältet så att du blir irriterad och arg varje gång du ska gå in eller ut från tältet. Och så blåser det också. Då är sanden verkligen överallt. Det är sand i tältet, sand i väskorna, sand i kläderna, sand i öronen, ögonen, näsan och munnen. Sanden är överallt och det finns ingenstans du kan ta vägen för att bli av med den. Tillslut var det bara att inse mitt nederlag i den eviga kampen mot sanden och ge upp. Det är bara att inse att det inte finns någonting du kan göra för att undgå sanden. På detta så har du inte tillgång till något vatten att tvätta dig med och du har cyklat ungefär 410 kilometer på fyra dagar så kan du kanske föreställa dig hur underbart det är med rinnande vatten och gräs att sätta upp tältet på.

Allt detta är en del av upplevelsen och äventyret och innan jag vet av ordet av det kommer jag säkert sakna den torra sanden över den blöta smutsiga leran som fastnar överallt och jag kommer säkert sakna vinden över alla myggor och insekter som kommer flyga omkring överallt om några veckor i Uganda.

cropped-16466187_1362016070504799_404468081_o.jpg

Ett utav våra ”Desert Camps”

Cyklingen sedan senast har gått lite upp och ner. Dagarna har för det mesta varit ganska långa. Etapperna har legat runt 140 kilometer de flesta dagarna den senaste tiden. Jag lyckades knipa en till etappseger bland annat! Denna gången på en lite tuffare och längre etapp över 145 kilometer. Var en härlig känsla, speciellt efter att ha cyklat och fått göra allt jobb själv i ungefär 120 av dessa kilometerna. Etappen dagen efter var jag desto tröttare och orkade inte riktigt hänga med i tempot som de övriga höll.

16507645_1362015900504816_2019380370_n

Vi går upp 06 på morgonen och beger oss ut på sadeln oftast lite innan 08 efter att ha ätit frukost. Den här dagen började vi cykla rakt österut rakt in i soluppgången.

Här om dagen 31 januari hände det tyvärr en liten incident och jag ramlade av cykeln. Vurpan var inte allvarlig på något sätt och både cykeln och jag klarade oss undan relativt oskadda. Cykeln klarade sig bäst, själv fick jag några skrapsår på axeln, armen, höften och låret. Alla på vänster sida. Tyvärr blev det ett hål i min cykelbyxor från Henrikssons Cykel, sorry guys!  Det mest tråkiga var dock att jag fick hoppa in i följebilen resten av dagen. Detta innebar att jag missade ungefär 100 kilometer av den dagens etapp och att jag även blir av med min så kallade EFI-status (Every Fucking Inch, att cykla hela vägen för egen maskin) vilket kändes lite tråkigt för stunden. Det är trotts allt bara cirka 100 kilometer utav 11 500 som jag går miste om, och det känner jag att jag kan leva med. En annan lite tråkig sak är att min GoPro har försvunnit. Min gissning är att den flög ut ur min bakficka när jag åkte ner i asfalten och skaffade mig en sudansk tatuering. Just nu får jag nöja mig med mobilkameran så kanske jag kan köpa en ny kamera i Nairobi om en och en halv vecka.

Dagen efter vurpan tog jag det lite lugnare. Den dagen var faktiskt den mest njutbara dagen hittills. Det var väldigt skönt att cykla utan att behöva tänka på att jag skulle göra det så fort som möjligt. För min del kommer det nog bli så att jag fokuserar mindre på själva racet och tävlingen i framtiden för att försöka njuta mer utav naturen och att lära känna mina resekamrater lite bättre! Nu när vi har passerat 2000 kilometer från Kairo börjar vi också så smått se övergången i klimatet och naturen från öken till att det blir mer likt savann med mer buskar och träd i terrängen. Ett väldigt välkommet inslag och desto mer anledning att uppskatta naturen.

16467137_1362016073838132_300374274_n

Niklas (vänster) Kamel (höger)

 

Som avslut vill jag skriva lite om mina uppfattning om landet Sudan så här långt. Efter att ha börjat med en dålig start med en massa krångel att få tag på mitt visum från ambassaden i Stockholm har nu min uppfattning ändrats. Sudan är inte alls så konservativt som jag först trodde och människorna här är fantastiska, trevliga och väldigt välkomnande. Varje dag vi har cyklat i Sudan har vi alltid blivit hejade på från lokalbefolkningen. Alla ifrån de allra minsta till de äldsta som råkar stå längs med vägen när vi cyklar förbi vinkar glatt och ropar glatt på arabiska eller så säger de på lite taskig engelska ”welcome!” Under våran vilodag i Dongola hade jag den godaste kycklingen jag någonsin ätit och jag har nog aldrig känt mig så vänligt bemött av totala främlingar som knappt förstår vad man säger. Sudan har helt klart överträffat mina förväntningar hittills och jag hoppas att det förblir så.

 

På lördag morgon börjar vi våran resa mot den etiopiska gränsen. Det kommer att vara sex stycken cykeldagar till gränsen och det är nu vägarna kommer att bli mycket sämre. Hittills har vi cyklat på fina asfalterade vägar. Vi kommer nästan uteslutande att tälta i öken igen så det kommer bli ett ”kärt” återförenande med sanden.

 

Här är några utav de andra deltagarnas bloggar. På länken längst upp, från Toms blogg, kan du se var vi befinner oss varje dag vi cyklar. Toms GPS uppdateras var tionde minut.

https://share.garmin.com/ThomasLais

https://tdlais54.wordpress.com/

http://markcyclesafrica.wixsite.com/home

http://www.alexcyclesafrica.com/

https://treloarherald.blogspot.com/

 

 

Sudan! 🇸🇩 

Vi har nu cyklat igenom hela Egypten och kommit till Sudan, det andra landet av elva som vi ska cykla igenom. Vi har nu cyklat ungefär 1 300 kilometer utav Tour d’Afrique. 

Men först lite utav vad som har hänt sen senast! 
Vi hade en vilodag i Luxor som ligger precis vid Nilen 19 januari. Luxor är en stad som är mest känd för sina tempel av faraon Ramses III, drottning Hatshepsut och Konungarnas dal där väldigt många faraoer är begravda. Det blev lite av varje från dessa tempel och gravar och det man blir mest fascinerad av är hur de överhuvudtaget lyckades bygga dessa tempel för ungefär 3000 år sedan med bara väldigt enkla verktyg. Vi snackar statyer och pelare som är flera meter höga! 

Tyvärr tröttnar man väldigt fort på att se gamla tempel och gamla stenar som ser likadana ut som man inte vet någonting om, men var ändå en mäktig att få uppleva en så mäktig och gammal kultur. 
Inom Tour d’Afrique är det även en tävling för amatörer, mest en tävling på skoj där det självklart gäller att vara snabbast på vissa utvalda dagar och den som har kortast tid när vi kommer ner till Kapstaden är vinnaren. Jag är med i tävlingen tillsammans med tre andra, Charles och Julian från Australien och Mark ifrån Storbritannien. Vi får se vem utav oss som vinner flest etapper och har kortast tid ner till Kapstaden. Just nu ligger jag sist utav oss fyra med 20 januari på etappen mellan Luxor och Edfu lyckades jag knipa en etappseger, det hoppas jag att det blir fler utav! 

Nu väntar det några tuffa cykeldagar i varma Sudan och när vi kommer ner till Khartoum kommer vi att ha passerat ungefär 2000 kilometer. Förhoppningsvis klarar jag av att cykla hela vägen, om inte blir det att hoppa in i följebilen. Bara att ha klarat vad vi kallar EFI (every fucking inch = att cykla hela vägen för egen kraft utan att behöva transporteras i bil) så här långt igenom ett helt land och 1300 kilometer är en fantastiskt känsla, och att klara det hela vägen skulle vara fruktansvärt stort. Först får vi se hur jag klarar av värmen. 

På återseende! 🙂 

Cairo – Luxor 

Så nu har starten äntligen gått! Efter ett år av förberedelser och förväntningar var det på fredagen 13 januari dags för start av den femtonde upplagan av Tour d’Afrique!

Det var precis lagom till soluppgången som vi kom till pyramiderna vid Giza för diverse fotografering vid pyramiderna och sfinxen. På grund av säkerhetsskäl var vi inte tillåtna av polisen att starta själva loppet vid pyramiderna, vilket det vanligtvis har gjort de tidigare åren. På grund av tidigare bombningar och andra oroligheter blev det lite ändringar i schemat. Vi har även fått spendera de tre första nätterna på hotell istället för att campa pga säkerhetsläget. 

Nu efter att ha cyklat sex dagar i rad och tillryggalagt ungefär 730 kilometer har vi kommit fram till Luxor som ligger längs med Nilen ganska centralt i Egypten. 


Cyklingen hit har varit fantastiskt och landskapet har varit väldigt vackert. Efter att ha blivit transporterade ut från Kairo kunde vi börja vår resa. Efter att ha cyklat ungefär 80 kilometer kommer vi ut på kustvägen längs med Suezviken och Röda Havet. Att cykla med Röda Havet på ena sidan och med bergen på andra var minst sagt majestätiskt! 

Vi fortsätter söderut på samma väg i några dagar och cyklar på mestadels helt raka och helt plana vägar som går rakt igenom öknen, helt underbart! 


Igår tisdag 18 januari var det dags att korsa bergen som vi hela tiden cyklat längs med de senaste dagarna och landskapet gick från den platta öknen till ett mer bergigt landskap.

När jag väl kommer i mål på den 144 kilometer långa etappen blir jag väldigt överraskad! Jag blir välkomnad av en hel armada av lokalbefolkningen mitt i öknen. Det visar sig att Tour d’Afrique inte går helt obemärkt förbi. Helt utmattad efter att ha cyklat själv nästan hela dagen i den stekande solen och för mig ganska varma temperaturen blir jag uppvaktad av vem som verkar vara distriktets guvernör/borgmästare eller liknande! Detta tillsammans med journalister och ett tv-team där de filmar mig men inte intervjuar mig. Mest fascinerande var dock lokalbefolkningen och personalen från Röda Halvmånen (Egyptens motsvarighet till Röda Korset) som alla ville ta kort med mig, så nu ligger jag väl ute på diverse sociala medier här i Egypten under rubriken ”galen europé i öknen” 

Tidigt på fredag morgon fortsätter vi söderut längs med Nilen med målet Abu Simbel där vi har nästa vilodag innan vi går in i Sudan. 

Nu efter att ha tvättat, gjort rent cykeln och satt upp tältet blir det grillning på kvällens meny! 

Touchdown Cairo! 

Efter många om och men så kom dagen tillslut då det var dags för avresa och allvaret har börjat på riktigt. 

Efter vad som känns som evigheter av förberedelser så var det alltså dags för avresa igår 9 januari. Flyget gick från Köpenhamn 15.15, ungefär en halvtimma försenat. Väl i Kairo blev jag väl bemött av en representant från TDA Global Cycling som hjälpte mig att köpa visum och vidare genom passkontrollen som tog en evighet.  Först en och en halv timme efter att planet landat kunde jag lämna flygplatsen i en förbokad taxi till hotellet, Cataract Pyramid Resorts. 

Taxiresan var  en upplevelse i sig. Högertrafik med omkörning på vänster sida respekterades minst sagt inte det minsta.  Bilar och lastbilar körde om varandra hur som helst på vilken sida som passade bäst! När jag närmarde mig hotellet och vi åkte på lite mindre vägar möttes bilen även av åsnor som drog små vagnar mer eller mindre i mitten av vägen. 

Nu väl på hotellet, som minst sagt är väldigt trevligt har jag sovit gott, ätit frukost och träffat en trevlig prick Ahmed, som jag köpte mig ett SIM-kort av. Han nöjde sig inte med det utan ville även sälja en och annan väska till mig och lite souvenirer som han verkligen tyckte att jag behövde. Jag tackade ödmjukt men bestämt nej till det. Vi drack hur som helst lite te och hade en ”good time”! 

Nu väntar en liten träff på hotellet där vi som har kommit ska mötas för att sätta ihop och förbereda våra cyklar inför vad som komma skall. Senare ikväll är det en liten inofficiell” meet and greet”for personal och åkare. För mig blir det första gången jag träffar andra som skall cykla samt lite av personalen, ska bli spännande att se vad det är för människor jag ska tillbringa de närmsta fyra månaderna med! 

De närmsta dagarna kommer innefatta diverse möten och träffar för att få information om resan och allt annat runt omkring. 

Tidigt på fredag kommer starten för femtonde upplagan av Tour d’Afrique att gå, just nu vill  jag inte vänta längre och vill bara komma iväg och starta resan! 

Vill också säga ett stort tack till framför allt Stian och även alla andra på Henrikssons Cykel i Borås som har hjälpt mig med så mycket med alla saker till cykeln! Ska bli en ära att cykla med era kläder i Afrika! 

Alssalam ealaykum, frid vare med dig, som de säger här i Egypten. 

30 dagar kvar till start

Nu med 30 dagar kvar till start utav den största resan jag någonsin kommer genomföra kan jag säga att jag minst sagt börjar bli nervös.

Ett års väntan kommer snart vara över och jag börjar fundera på om jag vet vad jag verkligen har gett mig inte på. Svaret är väl ärligt talat ”Nej”. Kanske är det lika bra? För hur kan en 21 år gammal kille från Sverige föreställa sig hur det egentligen är att cykla 11 500 kilometer genom den afrikanska kontinenten på vägar som ibland kommer att vara mer eller mindre obefintliga, i temperaturer som överstiger 40 grader Celsius? En kille som nu dessutom måste lära sig att leva utan alla de bekvämligheter som det innebär att bo hemma i ett välfärdsland som Sverige. Nämnde jag förresten att det är att tälta som gäller i de fyra månaderna jag är borta?

Då kan man ju säkert fråga sig att varför i hela världen vill man ens utsätta sig för något sånt här? Jo, för mig kändes det som ett ganska ”enkelt” val.

Det är väldigt många ungdomar i min ålder som bestämmer sig att åka ut och resa, och ett populärt resmål är att åka till just Australien och Sydost-Asien för att backpacka i ett antal månader. Hur trevliga och vackra dessa platser på våran jord än må vara så kunde jag inte annat än känna att jag på något sätt redan varit där och upplevt en del efter att ha hört många berättelser och sett mängder av bilder från dessa platser av vänner och bekanta som redan rest hit.

Men hur går man ifrån att veta att man inte vill åka till Asien och till att cykla genom Afrika i fyra månader? Jo, jag köpte en bok. Lonely Planet 1000 Ultimate Adventures kom i min ägo efter ett besök i Stockholm. Där står det som nummer 004, ”Cycle Cairo to Cape Town, Africa” Ganska fett tycker jag, och rätt skön sak att ha på sin bucket list. Nu blir det tyvärr inte så att jag cyklar genom hela Afrika eftersom vi inte cyklar genom Etiopien bland annat på grund av att regeringen utlyste undantagstillstånd i oktober i år, men det är en annan historia.

Hur som haver har jag kommit att inse skönheten med denna resa och jag har kunnat bortse från hur jobbigt det kommer att bli, för det kommer bli jobbigt. Jag kommer får möjligheten att upptäcka en hel kontinent på sadeln av en cykel och jag kommer att få se platser som många inte ens visste fanns och än färre någonsin kommer att få se och uppleva. Jag kommer få uppleva hela Afrikas natur, dess kulturer och människor på ett sätt som man bara kan fås genom sadeln på en cykel.

 

 

Det största äventyret av alla

Tour d’Afrique 2017

 

13 januair 2017 ger jag mig ut på mitt livs största resa någonsin. Jag skall delta i cykelloppet Tour d’Afrique där jag korsar den Afrikanska kontinenten på cykel. .

13 januari går starten vid pyramiderna och världsarvet i Giza precis utanför Cairo i Egypten. 12 076 kilometer senare går jag i mål i Victoria & Alfred Waterfron i Kapstadens hamn i Sydafrika 13 maj fyra månader senare.

Nu när våren närmar sig börjar förberedelserna och träningen inför den tuffa utmaningen om 308 dagar som förhoppningsvis slutar i en otrolig upplevelse!

Forstsättning följer

//Niklas Frisk