I see the dawn of a new beginning

Something New – Axwell /\ Ingrosso 

🇪🇬 🇸🇩 🇰🇪 🇺🇬 🇷🇼 🇹🇿 🇲🇼 🇿🇲 🇿🇼 🇧🇼 🇳🇦 🇿🇦

I think that I haven’t yet come to realise what I’ve just accomplished and what this trip has done to me as a person and human being. I’ve been through both good and hard times, both tough and easy days, friendly people and kids throwing rocks at me. All this diversity and all these contrasts has truly been a life changing experience unprecedented to anything I’ve either seen nor done during my whole life. 

And now I’m sitting here at the airport in Cape Town, getting ready to board the plane back to reality, and I think to myself: ”what have I learnt from all these experiences”. Some things I will probably realise a couple of weeks after my arrival back home to Sweden. But what I do know that I’ve learnt from these experiences is that I can handle and do so much more than what I first thought was even possible for myself. Cycling for several days in a row, some times under harsh conditions, living with almost no facilities such as running water or bathrooms, things that I’ve always been taking for granted and always have been easily accessible. 

After experiences like this I’ve come to appreciate all the simple things in life and you don’t need to always have the newest and best of everything. 

I’m now going back home with a lot of new experiences that  I hope is gonna help me with the challenges I’m gonna have to face in the future.

For me the end of the Tour d’Afrique marks a new beginning, and the start of new challenges. 

Tour d’Afrique, riders and staff, it’s been a blast! 

–>We belong to something new<–

 Something New – Axwell /\ Ingrosso

The final countdown

Nedräkningen till slutet på resan och målet i Kapstaden har nu verkligen börjat på allvar. Snart är jag i sista landet, inne på den sista veckan och de sista kilometrarna blir färre och färre. Hur nära det än är till Kapstaden känns det ändå som att målet aldrig varit längre bort. 

Trots att slutet är så nära har jag aldrig tidigare varit så nära att ge upp som under några av de senaste dagarnas cykling. 

Namibia🇳🇦 

Resan in i Namibia började med våran längsta dag på hela resan, 208 kilometer. Hade det inte varit för det extrema vädret hade det nästan varit en behaglig tur. Stora delar av Botswana, Namibia och området där sträckan gick klassas som öken eftersom det faller såpass lite regn. När det var dags för oss att cykla däremot bestämde vädergudarna sig för att det istället skulle vara kallt, motvind och väldigt mycket regn. Tvärt emot vad det ofta är i Kalahariöknen och på Trans-Kalahari Highway. Det var ingen som var riktigt förbered på den ovanliga väderleken och det var många som blev underkylda under dagen. Som flera av mina medcyklister sa: ”I was shaking so much because of the cold, that I couldn’t sign the immigration forms!” Det blev en kall och mycket ovanlig första kväll i Namibia. Flera ur personalen, som varit här vid ett flertal tillfällen, har aldrig sett en droppe regn på denna plats. 

Efter denna nästan mardrömslika start på våran vistelse i Namibia fortsatte vi med två relativt långa dagar in till Windhoek. De senaste fem dagarna från Maun i Botswana till Windhoek har alla egentligen varit långa. På dessa fem dagarna cyklade vi lite drygt 800 kilometer. Vädret blev hur som helst mer behagligt de kommande dagarna. Vi fick däremot kämpa mot en hård motvind de två dagarna in till huvudstaden. 

Väl i Windhoek under de två vilodagarna vi hade där gjorde jag inte mycket. Att bara gå runt i stora shoppingcentrum har kommit att bli en fröjd efter att ha spenderat många dagar ute i bushen med noll faciliteter. I Windhoek kunde jag äntligen skaffa ett nytt hjul till cykeln. Ända sedan Mbeya i södra Tanzania har jag åkt på ett ”lånehjul”, så nu har jag äntligen kunnat skaffa ett eget. Det var tur, för Murray, från Nya Zeeland, som jag lånat hjulet av behövde hjulet då hans egna gick sönder för några dagar sedan. Resten av tiden gick åt till att vila och att faktiskt göra, ingenting, ett sant nöje visade det sig. 

Efter Windhoek var det dags att lämna asfalten bakom oss och omfamna grus- och sandvägarna igen. I Namibia har landskapet varit väldigt vackert, jag vågar nog till och med påstå att det har varit den vackraste cyklingen hittills på resan.

Både Namibia och Botswana hör till världens mest glesbefolkade länder så naturen har mestadels varit väldigt orörd av människor. Namibia kan rent av vara det vackraste landet jag cyklat genom under resans gång. Tyvärr har upplevelsen misgynnats av vägarnas bristande kvalitet. Det är inte lika roligt med cykling när du nästan konstant behöver titta på vägen och inte kan se omgivningarna. 

Att vägarna skulle bli sämre visste jag redan men något jag väldigt motvilligt ville förbereda mig för. Ända sedan Mbeya i södra Tanzania fram tills Windhoek har vi cyklat på asfalt, en sträcka på flera tusen kilometer, så att komma tillbaka till gruset var inte speciellt bekvämt. Som det står på TDA:s hemsida: ”During this last stage of the tour, be ready to get challenged once more, with a lot of tough off-road riding.” Föga lockande när man bara vill komma i mål och äntligen få komma hem igen. 

Nu befinner jag mig hur som helst i Felix Unite Camp, vid Orange River, precis på gränsen till Sydafrika, vårat sista land. Just nu önskar jag bara att allt det här kunde vara över. Jag vill inget hellre än att få cykla in i Kapstaden och avsluta den här resan. Resan som började som en stor fysisk utmaning har nu kommit att bli en stor psykisk utmaning mot slutet. Det är i några veckors tid nu som det har blivit svårare och svårare att gå upp på morgonen och att hitta motivationen till att genomföra det jag har gett mig in på. Den här sista veckan kan mycket väl komma att bli den tuffaste på hela resan. 
Nästa gång Ni hör från mig här på bloggen kommer jag förhoppningsvis att befinna mig i Kapstaden. 

Imorgon bär det av mot slutdestinationen med målet att bli första svenska man att genomföra Tour d’Afrique, att bli första svensk på pallen samt att bli yngsta svensk någonsin att fullfölja hela resan från Kairo till Kapstaden. 

Mosi-oa-Tunya – The smoke that thunders

”Doctor Livingstone I presume?”

-Henry Morton Stanley. 

Dessa numera berömda orden yttrade Henry Morton Stanley när han träffade den skotska missionären och upptäcktsresande David Livingstone vid Tanganyikasjön 1871. Livingstone var den första europé som upptäckte Victoriafallen 16 november 1855. Victoriafallen har inte bara lagts till i listan av världsarv, det är dessutom ett utav naturens sju underverk. Fallen är verkligen magnifika men vägen hit har varit riktigt tuff.  

Utmattning. Det tog inte mer än två dagars cykling från Chitimba Beach i Malawi (där jag senast uppdaterade bloggen för ungefär tre veckor sedan) innan jag drabbades utav mer eller mindre total utmattning. Som jag skrev i det tidigare inlägget lämnade vi sju riktigt tuffa dagar bakom oss i Tanzania. Den vilan jag fick var helt enkelt inte tillräcklig för mig för att orka fortsätta cykla till Lilongwe. Det fick bli två dagar i följebilen för mig. De två dagarna ut från Chitimba var inte helt lätta de heller. Med mycket klättring båda dagarna och iskallt regn dag nummer två fick kroppen tillslut nog. Dag tre försökte jag cykla vidare men efter bara 15 kilometer blev jag helt orkeslös och hade ingen energi alls för att cykla vidare, speciellt inte 130 kilometer! Det var första gången sedan min vevarm på cykeln gick sönder i Sudan som jag hoppade in i följebilen. Efter samtal med tourens läkare, Helen från Storbritannien, blev det att åka i bilen nästa dag också och rådet att ta in på hotell och ta det väldigt lugnt. Sagt och gjort. I Lilongwe tog jag för första gången under hela resan sedan starten Kairo in på hotell. Detta innebar att jag dessvärre förlorade min så kallade ”EFT-status” som numera har blivit väldigt sällsynt i gruppen. EFT = Every Fucking Tent. Precis som EFI (Every Fucking Inch) är EFT precis som det låter, att sova i ditt eget tält, varje natt, under hela resan. Det var dock inget svårt val att ta in på hotell när det gått så långt att jag började känna att det inte skulle gå att avsluta resan ända till Kapstaden om jag fortsatte att ta ut mig så som jag gjort den senaste tiden. 
Trots två bekväma nätter på hotell i Lilongwe räckte detta inte speciellt långt. Fyra dagar senare blev det att hoppa in i bilen igen, den här gången för en kortare sträcka på 103 kilometer från skolan vi campade på in till Zambias huvudstad Lusaka. Här blev det två nätter till på hotell, välbehövligt återigen.

Och juste, sa jag att jag fick fotsvamp? Inget konstigt med det i det här klimatet. Värre var dock när jag fick små sår på tårna. Som blev infekterade av någon bakterie. Så att jag haltade fram. Det blev antibiotika i en vecka. Extra kul när man är lite trött på tillvaron! *Inre röst* STAY POSITIVE!! 

Så sakteliga började jag känna mig bättre och bättre och med bara tre cykeldagar från Lusaka till Victoriafallen orkade jag hålla ihop det.

Victoriafallen. Victoriafallen, verkligen en magnifik plats på jorden. David Livingstone nämnde sin upptäckt till ära av drottning Victoria i England. Mosi-oa-Tunya, den dundrande röken, som fallen först kallades av lokalborna gör verkligen skäl för sitt namn. Detta mer lokala namn är också ett erkänt officiellt namn. Efter att ha sett fallen både från Zimbabwes och Zambias sida såg jag nog trots allt mer ”rök” än vattenfall. All den mängd vatten som faller med sådan kraft gör att det bildas en kraftig dimma (röken). Allt detta vatten slungas på för mig något konstigt sätt upp i luften och faller sedan som regn runt vissa små delar runt fallen. Vid vissa platser var det som att stå i en dusch, fast utomhus, och du tittar igenom dimman på ett utav världens sju underverk. Nästan lite besviken över att inte ha sett så mycket av själva fallen hade jag turen att vinna en helikoptertur över fallen. Väldigt tur, men det var kanske just den belöningen jag behövde efter alla dessa tuffa dagar med bristande motivation. 

Att få se fallen från luften var minst sagt slående. Jag fick ett någorlunda perspektiv på hur stort det egentligen är, och för det är jag mycket tacksam. 

Botswana🇧🇼 Semestern i Livingstone verkade ha gjort underverk med mig själv och min motivation. Infektionen var läkt och jag var sugen på att bege mig upp på cykeln igen och bocka av ännu ett land på listan. Sämre blev det inte när jag fick veta att jag inte bara blivit etappsegrare på etappen in mot Livingstone, utan även snabbast av alla på sektionen ”Zambezi Zone” från Lilongwe till Livingstone! Att klara det trots bristande motivation och en infektion var en positiv överraskning för mig. Gissar på att jag inte var den enda som hade en liten svacka…

Jag trivs verkligen med cyklingen här i Botswana, i alla fall såhär långt. Vägarna är platta, raka och långa. Det har gått fort och kilometrarna har flugit förbi. De fyra hela cykeldagarna vi haft här har vi redan avverkat 633 kilometer. De kommer fem dagarna avverkar vi 829 kilometer och vi kommer att cykla in i Namibia och nå landets huvudstad Windhoek på måndag, 24 april. Under dessa dagar gött vi också våran längsta etapp på touren, 208 kilometer. En baggis! 

En annan upplevelse med Botswana är att jag redan sett fyra elefanter och två giraffer, längs med vägen på min cykel! Här är djuren verkligen vilda, inte som i nationalparkerna där de gått och blivit vana med alla safaribilar och människor. Blir en mer unik upplevelse nu att se djuren i det vilda, fast på riktigt! Typ så. 

Nu börjar också nedräkningen till målgången i Kapstaden så smått börja på allvar. Mindre än fyra veckor kvar och två länder kvar på den här resan! Om inte annat, på återseende i Namibia! 🇳🇦 

 Vid Victoria Falls Hotel i Zimbabwe 

 

Allt går sönder i Afrika

”ALLT går sönder i Afrika” 

-Anna Adielsson. Första och hittills enda svensk att genomföra Tour d’Afrique. 

Nu mer än halvvägs genom Afrika är jag glad att ha kommit såhär långt efter några utav de allra tuffaste dagarna hittills. Många problem med cykeln har tyvärr inte gjort det hela något lättare. 
Efter snart elva veckor i Afrika har listan blivit lång på saker och ting som  gått sönder och inte går att ersätta, tillsammans med saker som krånglat och behövt lagas.

 

De tuffaste dagarna hittills. Efter safarit genom Serengeti och en vilodag i Arusha var det dags att ge sig upp på cykeln igen. Känslan av att vara trött på cyklandet var som bortblåst och jag var förväntansfull inför de kommande dagarna. Nu skulle vi äntligen börja cykla söderut igen efter att ha rundat Victoriasjön och fortsätta på den vanliga rutten för Tour d’Afrique. Det skulle dock visa sig att vi alla kom att prövas igen efter våran utflykt till Serengeti. 

Sju dagar i sträck från Arusha till Mbeya. Under dessa dagar korsade vi en stor del av Tanzania från norr till söder. Det är första gången sedan Kairo som vi har cyklat sju dagar i sträck. Det har varit många anledningar till att dessa dagar har kommit att bli de tuffaste hittills. 

• Av de sju dagarna var samtliga dagarna tävlingsdagar, varav två var så kallade ”mando days”, vilket innebär att de är extra krävande. 
• Vi gjorde våra två längsta dagar hittills, 172 och 158 kilometer.  
• Tre dagar var off-road, två var 50/50 asfalt och off-road 
• Sista dagen in mot Mbeya gjorde vi den längsta klättringen hittills, ungefär 30 kilometer . Vi plockade 1958 höjdmetermeter över dagen totalt och var uppe på en höjd av 2421 meter. Lutningen var visserligen inte konstant och inte allting så brant men det kändes som att backen aldrig tog slut. 

Under en utav dagarna med off-road efter att ha cyklat på något som knappt kan kallas för väg i 80 kilometer ramlar jag av cykeln efter att ha misslyckats att undvika ett större hål i denna ”väg”. Ingen skada skedd men jag var extremt nära att slänga cykeln all världens väg i ren frustration. 

Dagen efter får jag tyvärr en allvarlig skada och en lite mindre allvarlig på cykeln. 

Väl framme i mål, välmående och vid gott mod. Cykeln har jag ställt mot ett träd lite längre bort. Plötsligt hörs en ljudlig smäll som får alla är rycka till. Det visar sig att det var slangen på min cykels bakhjul som exploderade efter att ha stått och blivit varm i solen. Luften i slangen expanderade så mycket av värmen från solen att slangen tillslut inte längre kunde klara av tycket så är den exploderade. Detta gjorde inte bara sönder slangen. I samma ögonblick går däcket sönder. Det blir bara värre eftersom det var mitt lite tjockare off-road däck som dessutom är väldigt starkt mot punkteringar. Det jag har i reserv är väldigt smalt och tyvärr inte alls lika resistenta mot punkteringar. Detta resulterade i tre punkteringar nästa dag, de första sedan Kairo. Detta var för övrigt det minst allvarliga problemet. 

Det andra, allvarligare problemet jag upptäcker är att jag har fått en spricka i hjulramen på bakhjulet. Cyklar du på ett hjul med en spricka i hjulramen kan hela hjulet, med ekrar och allt, gå sönder medans du cyklar och det kan minst sagt sluta riktigt illa. 

I Mbeya lyckades vi iaf få tag på ett hjul som jag kunde låna från en annan cyklist i gruppen och jag håller på att organisera en ny hjulram till Victoriafallen. Jag hoppas verkligen att detta är de sista problemen jag behövder utstå med den här cykeln. 

Alla dessa mekaniska problem med cykeln, tröttheten som tillslut uppstår efter att cykla varje dag och att ständigt leva i samma rutin var nära att få mig att gå under de sista dagarna. 

Malawi 🇲🇼 Efter en vilodag i Mbeya var det dags att cykla in i Malawi, land nummer sju utav elva. Malawi är ett väldigt fattigt och underutvecklat land. Ungefär 85 procent av befolkningen sysselsätter sig inom jordbruket. 40 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom och hiv/aids epidemin är utbredd i landet. Data från FNs human development index från 2007 placerar Malawi på plats 160 av 182. 

Detta fick jag uppleva ganska direkt efter att jag passerat över gränsen från Tanzania. De många glada ropen från barnen som jag hört så mycket av ända sedan i Kenya byttes nu istället ut mot ”give me money” från väldigt många av barnen. Tonläget i deras röst upplevdes som mer argt än vad jag upplevt tidigare, nästan hotfullt vid vissa tillfällen. 

Tyvärr har jag alltså inte fått en så bra start med min upplevelse utav Malawi. Trotts allt detta slår ändå Malawi mig som ett vackert land och med möjligheter i framtiden som helt klart är värt att besöka.

Nu efter två lata vilodagar vid Chitimba Beach Camp precis vid Malawisjön fortsätter resan och jag tänkte avsluta med en liten lista på saker och ting som gått sönder under min vistelse här i Afrika. 

1. Cykelns vänstra vevarm – ersatt med ny reservdel 
2. Spricka i hjulramen – ersatt med ett annat hjul 
3. Ett däck 
4. Dragkedjan på tältet – funkar fortfarande men ej optimalt 
5. Luftmadrassen – lagad
6. Munstycket till mitt vätskesystem – har droppat konstant vilket gjort att värdefullt vatten gått till spillo, lagat 
7. Väskan jag har hälften av alla saker i har börjat utveckla ett stort hål. 
8. En cykelkedja – utsliten och ersatt med en ny 
9. Remmarna till sadelväskam är nästan helt av – svårt att laga och ersätta 
10. Ett ganska stort antal cykelslangar 
11. Frambromsen – ersatt med reservdel 
12. Clipsen på cykelskorna – ersatta med nya
13. Påsen till liggunderlaget – svårt att laga och ersätta. Går det väl sönder kommer det bli svårt att förvara liggunderlaget i väskan osv
14. Två vattenflaskor och en hållare för dessa på cykeln
15. GoPro kamerans linsskydd 
16. Ett par cykelbyxor 
17. Ett par solglasögon 

Allt detta och förmodligen lite till har gått sönder eller åtminstone krånglat och krävt extra energi, men som Anna Adielsson skev till mig, ”ALLT går sönder i Afrika”. 
Nu bara två veckor kvar tills jag befinner mig vid Victoriafallen i Zambia! 

Halvvägs

Söndag 12 mars. För två månader sedan befann jag mig i Kairo och skulle börja den största resan jag någonsin kunnat drömma om. Förmodligen är det också den största resan jag någonsin kommer att göra. 

För en vecka sedan var jag på hotell Milles Collines, hotellet som har inspirerat till filmen ”Hotel Rwanda”,  i Kigali och avnjöt en fantastiskt god brunch. Ikväll är jag i hjärtat av Serengeti National Park, en utav Afrikas mest kända parker med ett väldigt välbevarat ekosystem. 

Soluppgång över Serengeti 

Tillbakablick. Det är fantastiskt vilka platser jag har passerat de två senaste månaderna. Kairo och dess pyramider, Luxor och Abu Simbel med sina tempel i Egypten. Sudan med sin varmhjärtade befolkning och deras huvudstad Khartoum där blå och vita Nilen flyter samman. I Kenya, Uganda och Rwanda har jag fått uppleva och se otroligt vacker natur med böljande och gröna kullar.Jag har fått se Victoriasjön och de tre ländernas huvudstäder, Nairobi, Kampala och speciellt Kigali med sin historia om det hemska folkmordet som ägde rum där så sent som 1994. Allt detta tillsammans med en ständigt leende och välkomnande befolkning har gjort de två senaste månaderna oförglömliga. Nu, sittandes under stjärnhimlen mitt i hjärtat av Serengeti National Park i Tanzania, land nummer sex utav elva under min resa genom Afrika har jag gjort ganska exakt hälften av min tid här och jag tänker tillbaka på vad jag har fått uppleva hittills och på vad som komma skall. 
TDA Global Cycling. Henry Gold, mannen bakom hela företaget TDA Global Cycling som arrangerar min resa anslöt sig till gruppen i Kampala i Uganda. Det var Henry själv som startade Tour d’Afrique för första gången 2003 för femton år sedan. Nu är han med oss en del utav resan som en del av femton års jubileumet.

Det hela startade alltså med Henry själv och Tour d’Afrique för femton år sedan och nu arrangerar företaget cykelexpeditioner över hela världen över samtliga kontinenter förutom Antarktis. 

Tour d’Afrique är en av de så kallade ”7 epics”. Som många andra sporter och extremsporter har sina ultimata utmaningar som att segla jorden runt, bestiga alla toppar över 8000 meter eller att genomföra en svensk klassiker har TDA skapat ”The 7 Epics”.  Att genomföras The 7 Epics är helt enkelt att genomföra cykel-tourings största utmaningar. En utav dem är The Silk Route, som går från Peking i Kina till Istanbul i Turkiet. Två andra är North- och South American Epic. Den ena går från Anchorage i Alaska till Mexico City och den andra från Atlantkusten i Colombia till Ushaia i Eldslandet i södra Chile på den sydligaste delen av den sydamerikanska kontinenten. Att bara vara på väg att genomföra en utav dessa, om jag får säga det själv, episka resor ger en känsla av välbefinnande. Att göra något så här stort och att ha kommit så här långt, även om det bara är halvvägs känns verkligen underbart.

 
Vad som komma skall… Att ha kommit halvvägs betyder inte att det är klart på något sätt. Henry delade med sig av lite tips och erfarenheter häromdagen där han förklarade lite om hur den andra delen av resan för vissa förmodligen kommer att vara lite svårare. Även om saker och ting nu framöver för det mesta kommer att vara mer tillgänglig än vad de tidigare har varit och livet i största allmänhet förmodligen kommer att bli lite bekvämare och enklare än vad det har varit de två första månaderna så påstår Henry att de två kommande månaderna kommer bli väldigt krävande och jag kommer inte säga emot förens motsatsen är bevisad.

Vi har bland annat ett antal ganska tuffa cykeldagar i både Tanzania och Malawi med en hel del klättring och med sämre vägar innan vi kommer in i Zambia och Botswana där det för det mesta är helt platt på fina vägar. Men det kommer inte att vara hur krävande cyklingen är som kommer att vara det svåra. Det som kommer vara svårt är att orka fortsätta orka hålla ihop psyket och att orka hålla på med samma rutin som vi har hållit på med i två månader och att fortsätta göra det i två månader till. 

Det vi gör är så mycket mer än bara cykling. Även om den största delen är cykling och det kan tänkas vara enkelt att bara behöva cykla varje dag är det mycket mer än så. Varje dag ska du sätta upp och ta ner ditt tält, tvätta kläder vid behov, ta hand om och serva din cykel, se till så att du själv mår bra och håller dig frisk och att hålla koll på alla dina saker som är nödvändiga för din vistelse här i Afrika. Så fort någonting går sönder kräver det extra energi att försöka laga det eller att försöka hitta ett sätt som du klarar dig utan det, energi som du hellre hade lagt på själva cyklandet. Även om vi har vilodagar är det sällan jag känner mig helt utvilad. Efter att ha cyklat varje dag, oftast fyra-sju dagar i sträck, behöver du framför allt vila. Men på vilodagarna är det ofta så att du behöver komma ikapp med saker och ting som du inte hunnit med eller haft ork att göra under cykeldagarna. Dessutom vill du ofta ta tillfället i akt och upptäcka platsen och kulturen där du befinner dig för stunden. Detta gör att du ofta eller nästan alltid inte känner dig helt utvilad. Turligt nog är jag fortfarande väldigt ung och kan återhämta mig relativt fort, men ändå är det ofta jag känner mig väldigt trött. 

Men vad som kommer att bli allra tuffast de kommande veckorna och månaderna är att ha psyket att fortsätta. Nu har jag varit borta i två månader. Av dessa dagar har vi cyklat 41 dagar. Vi har varit borta hälften av tiden men vi har varken gjort hälften av alla cykeldagar eller hälften utav den totala distansen. Vi har många och långa dagar framför oss och för mig gäller det att orka hålla ihop psyket och rutinen att ta ner tältet, cykla, för att sedan sätta upp tältet återigen, och så vidare i två månader till. Samtidigt som jag med största sannolikhet kommer att bli tröttare och tröttare. 

Detta var faktiskt något som jag var lite oroad för redan innan jag lämnade Sverige. ”Tänk när jag har cyklat i två-tre månader och helt plötsligt mer eller mindre börjar hata cykling och jag har minst en månad kvar av exakt samma sak”. Vad gör jag då? En fråga som jag varken då eller nu vet svaret på. Kommer det till den punkten att jag börjar hata att cykla hoppas jag bara att jag är tillräckligt envis för att orka fortsätta den sista biten. Detta är i alla fall något som jag har funderat på relativt länge så förhoppnings är jag ganska bra mentalt förberedd om ett sådant scenario skulle uppstå. I skrivande stund kan jag medge att jag blivit liiiite trött på cyklandet, men efter tre dagars safari tror och hoppas jag att jag kommer känna mig mer motiverad igen. 

Jag känner mig trots allt väldigt motiverad i stort och över vad vi har framför oss. Först ska vi cykla igenom hela Tanzania, ett land som jag tror att många kan förknippa Afrika med. Ett land med vidsträckta savanner, ett rikt djurliv, stora nationalparker och en stor kust längs med Indiska oceanen med långa stränder. Därefter passerar vi in i Malawi och vi kommer att cykla längs med Lake Malawi och vidare till Victoriafallen, Okavangodeltat och Kalahariöknen för att slutligen gå i mål i Kapstaden i Sydafrika. 

Jag hoppas att resan slutar där och ingen annan stans och att jag kommer hem till Sverige igen 19 maj med många erfarenheter och upplevelser rikare än när jag först lämnade Sverige 9 januari.

Ngorogoro crater 

Mzungu (swahili) – white man, foreigner. (Crazy white man)

Nairobi National Park, östafrikanska riftsystemet, Victoriasjön, Nilens källa och Uganda – ”the pearl of Africa” är några utav de platser jag  har passerat och befunnit mig i den senaste tiden. Det bästa är att det fortfarande finns väldigt mycket att se fram emot. 

• Nairobi

Det var faktiskt för första gången under vistelsen i Nairobi som jag kunde känna att jag faktiskt var på semester. Jag kände mig ordentligt utvilad för första gången sedan vi lämnade Kairo och det var verkligen Hakuna Matata i sex dagar i den kenyanska huvudstaden. 

För första gången sedan jag flög från Köpenhamn nionde januari fick jag och alla andra deltagare en smak av västvärlden igen. Kenya och framför allt Nairobi var väldigt mycket mer ”västerniserad” än både Egypten och Sudan. Att gå runt i Nairobi var som att gå runt i vilken västerländsk storstad som helst. 

I Nairobi hann jag även med att besöka ett elefanthem där de tar hand om och uppfostrar föräldralösa elefanter för att sedan släppa ut dem i det vilda igen. Samma dag var vi även på ett giraffhem med samma stuk och jag fick mig en härlig giraffkyss! Dagen till ära var det alla hjärtans dag. 

Safari hans även med i Nairobi National Park som ligger precis i anslutning till staden. Att kunna se vilda djur samtidigt som du ser skyskrapor i bakgrunden är en ganska bisarr men ändå häftig upplevelse. Safarit blev hur som helst väldigt lyckat. På de fyra timmar vi var i parken hann vi se bland annat noshörningar, giraffer, flodhästar, bufflar, zebror, antiloper och framför allt två lejon! Lejon har jag aldrig sett tidigare och nu saknas bara elefant på min ”big-five” lista. 

I Nairobi var det också väldigt många nya deltagare som anslöt sig till gruppen. En utav dessa var Eric Secher som för tio år sedan försökte ge sig på Tour d’Afrique. Tyvärr fick han avbryta omkring Nairobi men i år kommer han för att cykla med oss till Kigali i Rwanda. Viktigare är, i alla fall för mig, att han hade med sig en reservdel till mig som jag desperat behövde. Efter mycket korrespondens mellan mig, personalen på plats, kontoret i Toronto och Eric själv lyckades vi tillslut få koll på vilken storlek och typ av vevarm som jag behövde. Turligt nog var det rätt och jag har med hjälp av Leo, våran mekaniker på plats, lyckats laga cykeln så att jag kan fortsätta. 

• Östafrikanska riftsystemet

På våran första cykeldag efter Nairobi cyklade vi in i det stora östafrikanska riftsystemet och fick oss en fantastisk utsikt över dalen. Detta system sträcker sig genom stora delar av östra Afrika och innehåller allt ifrån dalar, berg, vulkaner och stora sjöar. 

Det var inte riktigt lika fantastiskt när vi någon dag senare skulle cykla upp ur en utav dalarna i två ganska rejäla stigningar. Den ena på ungefär tre kilometer och den andra runt fem i nästan konstant lutning. Även om det var riktigt jobbigt var utsikten och landskapet helt klart värt det! 

Det var även under denna delen av resan som vi för första gången korsade ekvatorn. Något jag aldrig har gjort tidigare än genom att flyga. På ekvatorn väntade minst sagt en liten överraskning och tillställning från några utav mina medresenärer. Samtliga skulle bland annat vända hjälmen bak och fram och tröjan ut och in, eftersom när man korsar ekvatorn blir ju allt upp och ner… 

Dagen till ära blev det även en etappseger. Den första på ett tag och den första för den här sektionen, ”The pearl of Africa”. 

• Uganda

Uganda, ett land av leende och glada barn. Från stunden jag korsade gränsen mellan Kenya och Uganda tills jag kom till lunchstoppet sextio kilometer senare log jag mer eller mindre konstant hela vägen. Överallt i detta tätt befolkade land var det barn som stod längs med vägkanten i sina små hus och hyddor och vinkade och ropade glatt till alla förbipasserande ”mzungus”. Några av barnen blev så uppspelta att de riktigt studsade av upprymdhet! I slutet kände jag att jag blev trött på allt vinkande men varje gång  jag missade att vinka tillbaka till något barn fick jag lite dåligt samvete så det blev att fortsätta. Bara att vinka och se glad ut!

I Kenya och nu väl i Uganda har det blivit en drastisk förändring i klimatet och väderleken emot vad vi har blivit vana vid i Egypten och Sudan. För första gången på en månad har jag fått uppleva regn igen! Efter att ha längtat efter svalkande regn i den sudanesiska öknen känner jag inte riktigt på samma vis nu när jag befinner mig där det är ständigt mer eller mindre fuktigt.  

I Kisumu, den sista större staden vi passerade i Kenya, fick vi alla smaka på ett riktigt tropiskt skyfall. I ungefär trettio minuter vräkte regnet ner. I tron om att jag valt en bra tältplats stod jag lugnt och väntade ut regnet under lastbilens regnskydd. När det slutat regna går jag till tältet och upptäcker att det står i vatten som är ungefär tio centimeter djupt! Lite smått panikartat öppnar jag tältet för att slita ut alla mina blöta saker för att till min förvåning se att innertältet nästan är helt torrt! Stort tack mamma Gun och pappa Jörgen för den fina och kvalitativa födelsedagspresenten! Ett tält från Hilleberg, modell ”Unna”. 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg att jag förmodligen kommer sakna sanden och den varma, torra öken i Sudan efter ett tag med insekterna och fukten i Uganda/Rwanda kan jag nu säga, i alla fall såhär långt, att jag hellre tar fukten och insekterna över sanden och värmen i öknen. 

Söndag 26 februari. Just nu känner jag bara hur underbart det är att vara här i Afrika och att få uppleva den här kontinentens kultur och se dess människor och natur. På fredag passerar jag gränsen till ännu ett land, Rwanda 🇷🇼
 
PS. Måndag 27 februari. Efter att ha cyklat hela dagen i regn och det fortsätter när man kommit i mål så att ingenting kan bli torrt börjar jag överväga om det inte var bättre med sanden och hettan i Sudan… 

Hakuna Matata – It means no worries 🇰🇪

Jambo! Kenya, land nummer tre utav elva. På grund av politisk orolighet i Etiopien har vi inte fortsatt från Sudan till Etiopien som Tour d’Afrique vanligtvis brukar göra. Vi har istället fått åka buss tillbaka till Khartoum från den etiopiska gränsen och sedan flugit från Khartoum till Nairobi, Kenya. Just nu, med en kall öl i handen på en allt för bekväm camping, känns det ganska bra att inte cykla genom Etiopien. Det känns visserligen lite surt att inte kunna säga (i alla fall med gott samvete) att man cyklat genom hela Afrika eftersom jag flugit över en bit utav kontinenten…

Solnedgång över ett av våra läger

Att inte cykla genom Etiopien innebär bara inte att jag går miste om en riktig ”trans-continental journey”. Det innebär också att jag går miste om vad som många tidigare deltagare före mig har betraktat som det helt klart tuffaste landet att cykla igenom, och på det sättet går jag miste om en stor del av utmaningen. Etiopien är helt klart det bergigaste landet under originella Tour d’Afrique. Generellt är det också väldigt varmt och allmänt besvärligt. Många av de tidigare åren har det även varit mycket problem med stenkastning. Vid ett flertal tillfällen har barn längs med vägen kastat sten på deltagare. Lyckligtvis har ingen skadats allvarligt under åren men incidenter med skador har skett.

Trotts detta känns det ändå lite tråkigt att inte cykla igenom Etiopien, men hakuna matata! I år rundar vi istället Victoriasjön, Afrikas största sjö, och vi cyklar igenom Rwanda och Uganda istället!

 

 

Efter att vi lämnat Khartoum tidigt på lördag morgon 4 februari började vi hur som helst våran resa sydöst mot den etiopiska gränsen. Efter Khartoum hade vi fortfarande två etapper med bra asfaltsvägar. På tredje etappen började vi för första gången cykla mer off-road på betydligt sämre ”vägar”. Andra etappen efter Khartoum, som även var den längsta etappen vi haft hittills på 155 kilometer, fick jag mig en liten släng av värmeslag. Vi har inte haft någon officiell temperatur de senaste dagarna men temperaturen har definitivt varit över 40 grader några utav dagarna och det har varit riktigt tufft för många utav oss. Hade det inte varit för mina kära medresenärer Bridgette, från Australien, och Anmei, från USA, som fick mig att stanna under skuggan och vila hade jag säkert varit dum nog och fortsatt och därefter tuppat av helt, ännu en anledning att ta det här racet lite mindre seriöst. Att bara stå upp kändes jobbigt och min puls ville inte gå under 100 om jag inte satte mig ner. När jag satte mig ner gick den ner till ungefär 80, vilket fortfarande är ganska högt för mig. Det tog ungefär en timma och väldigt mycket vatten innan jag kände mig någorlunda återhämtad igen och kunde fortsätta. Bridgette är läkare och det var bra att hon tjatade lite på mig att ta det lugnt. Förutom Bridgette och våran läkare ur personalstyrkan, Helen, har vi även två deltagare som är sjuksköterskor. Wendy från Nya Zeeland och Liz från Sydafrika. Det råder verkligen ingen brist på sjukvårdspersonal på den här resan!

Några dagar senare, på den helt klart tuffaste etappen, var det många som fick känna på värmen. Det var en bra bit över 40 grader och ungefär 90 kilometer på vägar med väldigt mycket korrugering, hål och löst grus som gjorde det väldigt svårt att cykla. Cyklade du i 20 kilometer i timmen cyklade du väldigt, väldigt fort. Det var två deltagare som pressade sig så hårt i värmen att de blev helt utmattade och är de väl kom i mål var de helt slut och de båda fick dropp på grund av utmattningen, värmen och vätskeförlusten. Ingen av de två cyklade de två kommande etapperna efteråt. Det blev en påminnelse för mig att vara mer försiktig och lyssna mer på min kropp än vad jag gjort tidigare.

Människorna i Sudan ställer gärna upp på bild, här under en utav våra rastplatser, vad vi brukar kalla ”Coke Stops” eftersom de brukar ha Cola till försäljning.

Efter att ha klarat av de tuffa etapperna och värmen trodde jag att det värsta skulle vara över med bara två etapper innan en lång vila i Nairobi, Kenya. Dessvärre drabbades jag av ett ganska så allvarligt mekaniskt fel på cykeln efter bara fyra kilometer på den näst sista etappen. Den vänstra vevarmen på cykeln gick av. Det innebar att jag bara kunde cykla och ta kraft med högerbenet. Det var tyvärr inte hållbart i 80 kilometer så jag fick tyvärr återigen hoppa in i följebilen för en dag. Det känns väldigt tråkigt att hoppa in i bilen när jag är här i Afrika för att cykla och resten av dagen var jag minst sagt, lite irriterad. Sista etappen kunde jag låna en cykel av Brad från Australien, från personalen, som snällt erbjöd sin cykel för utlåning.

En väldigt bra del utav vägen under en utav våra off-road etapper

Det har ofta varit vi cyklister som varit turistattraktionen när vi har cyklat igenom de avlägsna byarna i södra Sudan. Jag skulle inte bli förvånad om vi är de första vita personerna de ser. Här några glada skolbarn under ett av våra lunch-stopp. Jag tillsammans med Phil från Storbritannien.

Att fixa reservdelar för en cykel i Afrika är minst sagt väldigt svårt. Lyckligtvis kommer det en till svensk till oss i Nairobi och han har lyckats fixa en reservdel till mig i Sverige innan han åker till Nairobi. Denna svensk är ingen mindre än Eric Secher. Eric jobbar som kirurg i Stockholm och för tio år sedan, 2007, gjorde han en del av touren. Tanken var att han skulle köra hela men han fick tyvärr avbryta i just Nairobi. Nu skall Eric vara med oss från Nairobi till Kigali i Rwanda och det skall bli väldigt trevligt att få träffa honom och få prata lite svenska igen!

Khartoum, Sudans huvudstad by night

Igår söndag 12 februari anlände vi alltså till Nairobi. Vi kommer att spendera fem heldagar här och på lördag 18 februari fortsätter vi vår resa mot Kapstaden. Nu efter att ha blivit bortskämd med kall öl, fantastiskt god mat, varma duschar och anda trevliga faciliteter skall det bli skönt med lite ”riktig semester”. Jag har inga riktigt fasta planer för min vistelse i Nairobi men några utav mina tankar är i alla fall att besöka Nairobi National Park och ett center där de tar hand om unga elefanter och giraffer som sedan skall få komma ut i det vilda igen.

 

Hakuna matata – inga bekymmer!

Khartoum

Jag har nog aldrig uppskattat något så enkelt som gräs och rinnande vatten som jag gjorde idag. Låter väl säkert konstigt att man kan uppskatta något så enkelt och vardagligt som man tar för givet? Tro mig, efter att ha campat i öknen mitt ute i ingenstans tre nätter i sträck var dessa två enkla ting minst sagt en välsignelse att få se!

Men vadå?! Att tälta i öknen måste ju vara hur häftigt som helst! Jo, det är faktiskt väldigt häftigt, men det är inget vidare bekvämt. Att få se stjärnhimlen helt klart utan några som helst ljusföroreningar är minst sagt en häftig upplevelse och något alla borde få uppleva någon gång. Upplevelsen förstörs hur som helst lite grann när det är sand, sand och så är det lite mer sand, överallt. Det blir heller inte roligare när det kommer in sand i dragkedjan till tältet så att du blir irriterad och arg varje gång du ska gå in eller ut från tältet. Och så blåser det också. Då är sanden verkligen överallt. Det är sand i tältet, sand i väskorna, sand i kläderna, sand i öronen, ögonen, näsan och munnen. Sanden är överallt och det finns ingenstans du kan ta vägen för att bli av med den. Tillslut var det bara att inse mitt nederlag i den eviga kampen mot sanden och ge upp. Det är bara att inse att det inte finns någonting du kan göra för att undgå sanden. På detta så har du inte tillgång till något vatten att tvätta dig med och du har cyklat ungefär 410 kilometer på fyra dagar så kan du kanske föreställa dig hur underbart det är med rinnande vatten och gräs att sätta upp tältet på.

Allt detta är en del av upplevelsen och äventyret och innan jag vet av ordet av det kommer jag säkert sakna den torra sanden över den blöta smutsiga leran som fastnar överallt och jag kommer säkert sakna vinden över alla myggor och insekter som kommer flyga omkring överallt om några veckor i Uganda.

Ett utav våra ”Desert Camps”

Cyklingen sedan senast har gått lite upp och ner. Dagarna har för det mesta varit ganska långa. Etapperna har legat runt 140 kilometer de flesta dagarna den senaste tiden. Jag lyckades knipa en till etappseger bland annat! Denna gången på en lite tuffare och längre etapp över 145 kilometer. Var en härlig känsla, speciellt efter att ha cyklat och fått göra allt jobb själv i ungefär 120 av dessa kilometerna. Etappen dagen efter var jag desto tröttare och orkade inte riktigt hänga med i tempot som de övriga höll.

Vi går upp 06 på morgonen och beger oss ut på sadeln oftast lite innan 08 efter att ha ätit frukost. Den här dagen började vi cykla rakt österut rakt in i soluppgången.

Här om dagen 31 januari hände det tyvärr en liten incident och jag ramlade av cykeln. Vurpan var inte allvarlig på något sätt och både cykeln och jag klarade oss undan relativt oskadda. Cykeln klarade sig bäst, själv fick jag några skrapsår på axeln, armen, höften och låret. Alla på vänster sida. Tyvärr blev det ett hål i min cykelbyxor från Henrikssons Cykel, sorry guys!  Det mest tråkiga var dock att jag fick hoppa in i följebilen resten av dagen. Detta innebar att jag missade ungefär 100 kilometer av den dagens etapp och att jag även blir av med min så kallade EFI-status (Every Fucking Inch, att cykla hela vägen för egen maskin) vilket kändes lite tråkigt för stunden. Det är trotts allt bara cirka 100 kilometer utav 11 500 som jag går miste om, och det känner jag att jag kan leva med. En annan lite tråkig sak är att min GoPro har försvunnit. Min gissning är att den flög ut ur min bakficka när jag åkte ner i asfalten och skaffade mig en sudansk tatuering. Just nu får jag nöja mig med mobilkameran så kanske jag kan köpa en ny kamera i Nairobi om en och en halv vecka.

Dagen efter vurpan tog jag det lite lugnare. Den dagen var faktiskt den mest njutbara dagen hittills. Det var väldigt skönt att cykla utan att behöva tänka på att jag skulle göra det så fort som möjligt. För min del kommer det nog bli så att jag fokuserar mindre på själva racet och tävlingen i framtiden för att försöka njuta mer utav naturen och att lära känna mina resekamrater lite bättre! Nu när vi har passerat 2000 kilometer från Kairo börjar vi också så smått se övergången i klimatet och naturen från öken till att det blir mer likt savann med mer buskar och träd i terrängen. Ett väldigt välkommet inslag och desto mer anledning att uppskatta naturen.

Niklas (vänster) Kamel (höger)

 

Som avslut vill jag skriva lite om mina uppfattning om landet Sudan så här långt. Efter att ha börjat med en dålig start med en massa krångel att få tag på mitt visum från ambassaden i Stockholm har nu min uppfattning ändrats. Sudan är inte alls så konservativt som jag först trodde och människorna här är fantastiska, trevliga och väldigt välkomnande. Varje dag vi har cyklat i Sudan har vi alltid blivit hejade på från lokalbefolkningen. Alla ifrån de allra minsta till de äldsta som råkar stå längs med vägen när vi cyklar förbi vinkar glatt och ropar glatt på arabiska eller så säger de på lite taskig engelska ”welcome!” Under våran vilodag i Dongola hade jag den godaste kycklingen jag någonsin ätit och jag har nog aldrig känt mig så vänligt bemött av totala främlingar som knappt förstår vad man säger. Sudan har helt klart överträffat mina förväntningar hittills och jag hoppas att det förblir så.

 

På lördag morgon börjar vi våran resa mot den etiopiska gränsen. Det kommer att vara sex stycken cykeldagar till gränsen och det är nu vägarna kommer att bli mycket sämre. Hittills har vi cyklat på fina asfalterade vägar. Vi kommer nästan uteslutande att tälta i öken igen så det kommer bli ett ”kärt” återförenande med sanden.

 

Här är några utav de andra deltagarnas bloggar. På länken längst upp, från Toms blogg, kan du se var vi befinner oss varje dag vi cyklar. Toms GPS uppdateras var tionde minut.

https://share.garmin.com/ThomasLais

https://tdlais54.wordpress.com/

http://markcyclesafrica.wixsite.com/home

http://www.alexcyclesafrica.com/

https://treloarherald.blogspot.com/

 

 

Sudan! 🇸🇩

Vi har nu cyklat igenom hela Egypten och kommit till Sudan, det andra landet av elva som vi ska cykla igenom. Vi har nu cyklat ungefär 1 300 kilometer utav Tour d’Afrique. 

Men först lite utav vad som har hänt sen senast! 
Vi hade en vilodag i Luxor som ligger precis vid Nilen 19 januari. Luxor är en stad som är mest känd för sina tempel av faraon Ramses III, drottning Hatshepsut och Konungarnas dal där väldigt många faraoer är begravda. Det blev lite av varje från dessa tempel och gravar och det man blir mest fascinerad av är hur de överhuvudtaget lyckades bygga dessa tempel för ungefär 3000 år sedan med bara väldigt enkla verktyg. Vi snackar statyer och pelare som är flera meter höga! 

Tyvärr tröttnar man väldigt fort på att se gamla tempel och gamla stenar som ser likadana ut som man inte vet någonting om, men var ändå en mäktig att få uppleva en så mäktig och gammal kultur. 
Inom Tour d’Afrique är det även en tävling för amatörer, mest en tävling på skoj där det självklart gäller att vara snabbast på vissa utvalda dagar och den som har kortast tid när vi kommer ner till Kapstaden är vinnaren. Jag är med i tävlingen tillsammans med tre andra, Charles och Julian från Australien och Mark ifrån Storbritannien. Vi får se vem utav oss som vinner flest etapper och har kortast tid ner till Kapstaden. Just nu ligger jag sist utav oss fyra med 20 januari på etappen mellan Luxor och Edfu lyckades jag knipa en etappseger, det hoppas jag att det blir fler utav! 

Nu väntar det några tuffa cykeldagar i varma Sudan och när vi kommer ner till Khartoum kommer vi att ha passerat ungefär 2000 kilometer. Förhoppningsvis klarar jag av att cykla hela vägen, om inte blir det att hoppa in i följebilen. Bara att ha klarat vad vi kallar EFI (every fucking inch = att cykla hela vägen för egen kraft utan att behöva transporteras i bil) så här långt igenom ett helt land och 1300 kilometer är en fantastiskt känsla, och att klara det hela vägen skulle vara fruktansvärt stort. Först får vi se hur jag klarar av värmen. 

På återseende! 🙂 

Cairo – Luxor

Så nu har starten äntligen gått! Efter ett år av förberedelser och förväntningar var det på fredagen 13 januari dags för start av den femtonde upplagan av Tour d’Afrique!

Det var precis lagom till soluppgången som vi kom till pyramiderna vid Giza för diverse fotografering vid pyramiderna och sfinxen. På grund av säkerhetsskäl var vi inte tillåtna av polisen att starta själva loppet vid pyramiderna, vilket det vanligtvis har gjort de tidigare åren. På grund av tidigare bombningar och andra oroligheter blev det lite ändringar i schemat. Vi har även fått spendera de tre första nätterna på hotell istället för att campa pga säkerhetsläget. 

Nu efter att ha cyklat sex dagar i rad och tillryggalagt ungefär 730 kilometer har vi kommit fram till Luxor som ligger längs med Nilen ganska centralt i Egypten. 

Cyklingen hit har varit fantastiskt och landskapet har varit väldigt vackert. Efter att ha blivit transporterade ut från Kairo kunde vi börja vår resa. Efter att ha cyklat ungefär 80 kilometer kommer vi ut på kustvägen längs med Suezviken och Röda Havet. Att cykla med Röda Havet på ena sidan och med bergen på andra var minst sagt majestätiskt! 

Vi fortsätter söderut på samma väg i några dagar och cyklar på mestadels helt raka och helt plana vägar som går rakt igenom öknen, helt underbart! 

Igår tisdag 18 januari var det dags att korsa bergen som vi hela tiden cyklat längs med de senaste dagarna och landskapet gick från den platta öknen till ett mer bergigt landskap.

När jag väl kommer i mål på den 144 kilometer långa etappen blir jag väldigt överraskad! Jag blir välkomnad av en hel armada av lokalbefolkningen mitt i öknen. Det visar sig att Tour d’Afrique inte går helt obemärkt förbi. Helt utmattad efter att ha cyklat själv nästan hela dagen i den stekande solen och för mig ganska varma temperaturen blir jag uppvaktad av vem som verkar vara distriktets guvernör/borgmästare eller liknande! Detta tillsammans med journalister och ett tv-team där de filmar mig men inte intervjuar mig. Mest fascinerande var dock lokalbefolkningen och personalen från Röda Halvmånen (Egyptens motsvarighet till Röda Korset) som alla ville ta kort med mig, så nu ligger jag väl ute på diverse sociala medier här i Egypten under rubriken ”galen europé i öknen” 

Tidigt på fredag morgon fortsätter vi söderut längs med Nilen med målet Abu Simbel där vi har nästa vilodag innan vi går in i Sudan. 

Nu efter att ha tvättat, gjort rent cykeln och satt upp tältet blir det grillning på kvällens meny!