Mosi-oa-Tunya – The smoke that thunders 

”Doctor Livingstone I presume?”

-Henry Morton Stanley. 

Dessa numera berömda orden yttrade Henry Morton Stanley när han träffade den skotska missionären och upptäcktsresande David Livingstone vid Tanganyikasjön 1871. Livingstone var den första europé som upptäckte Victoriafallen 16 november 1855. Victoriafallen har inte bara lagts till i listan av världsarv, det är dessutom ett utav naturens sju underverk. Fallen är verkligen magnifika men vägen hit har varit riktigt tuff.  

Utmattning. Det tog inte mer än två dagars cykling från Chitimba Beach i Malawi (där jag senast uppdaterade bloggen för ungefär tre veckor sedan) innan jag drabbades utav mer eller mindre total utmattning. Som jag skrev i det tidigare inlägget lämnade vi sju riktigt tuffa dagar bakom oss i Tanzania. Den vilan jag fick var helt enkelt inte tillräcklig för mig för att orka fortsätta cykla till Lilongwe. Det fick bli två dagar i följebilen för mig. De två dagarna ut från Chitimba var inte helt lätta de heller. Med mycket klättring båda dagarna och iskallt regn dag nummer två fick kroppen tillslut nog. Dag tre försökte jag cykla vidare men efter bara 15 kilometer blev jag helt orkeslös och hade ingen energi alls för att cykla vidare, speciellt inte 130 kilometer! Det var första gången sedan min vevarm på cykeln gick sönder i Sudan som jag hoppade in i följebilen. Efter samtal med tourens läkare, Helen från Storbritannien, blev det att åka i bilen nästa dag också och rådet att ta in på hotell och ta det väldigt lugnt. Sagt och gjort. I Lilongwe tog jag för första gången under hela resan sedan starten Kairo in på hotell. Detta innebar att jag dessvärre förlorade min så kallade ”EFT-status” som numera har blivit väldigt sällsynt i gruppen. EFT = Every Fucking Tent. Precis som EFI (Every Fucking Inch) är EFT precis som det låter, att sova i ditt eget tält, varje natt, under hela resan. Det var dock inget svårt val att ta in på hotell när det gått så långt att jag började känna att det inte skulle gå att avsluta resan ända till Kapstaden om jag fortsatte att ta ut mig så som jag gjort den senaste tiden. 
Trots två bekväma nätter på hotell i Lilongwe räckte detta inte speciellt långt. Fyra dagar senare blev det att hoppa in i bilen igen, den här gången för en kortare sträcka på 103 kilometer från skolan vi campade på in till Zambias huvudstad Lusaka. Här blev det två nätter till på hotell, välbehövligt återigen.

Och juste, sa jag att jag fick fotsvamp? Inget konstigt med det i det här klimatet. Värre var dock när jag fick små sår på tårna. Som blev infekterade av någon bakterie. Så att jag haltade fram. Det blev antibiotika i en vecka. Extra kul när man är lite trött på tillvaron! *Inre röst* STAY POSITIVE!! 

Så sakteliga började jag känna mig bättre och bättre och med bara tre cykeldagar från Lusaka till Victoriafallen orkade jag hålla ihop det.



Victoriafallen. Victoriafallen, verkligen en magnifik plats på jorden. David Livingstone nämnde sin upptäckt till ära av drottning Victoria i England. Mosi-oa-Tunya, den dundrande röken, som fallen först kallades av lokalborna gör verkligen skäl för sitt namn. Detta mer lokala namn är också ett erkänt officiellt namn. Efter att ha sett fallen både från Zimbabwes och Zambias sida såg jag nog trots allt mer ”rök” än vattenfall. All den mängd vatten som faller med sådan kraft gör att det bildas en kraftig dimma (röken). Allt detta vatten slungas på för mig något konstigt sätt upp i luften och faller sedan som regn runt vissa små delar runt fallen. Vid vissa platser var det som att stå i en dusch, fast utomhus, och du tittar igenom dimman på ett utav världens sju underverk. Nästan lite besviken över att inte ha sett så mycket av själva fallen hade jag turen att vinna en helikoptertur över fallen. Väldigt tur, men det var kanske just den belöningen jag behövde efter alla dessa tuffa dagar med bristande motivation. 

Att få se fallen från luften var minst sagt slående. Jag fick ett någorlunda perspektiv på hur stort det egentligen är, och för det är jag mycket tacksam. 



Botswana🇧🇼 Semestern i Livingstone verkade ha gjort underverk med mig själv och min motivation. Infektionen var läkt och jag var sugen på att bege mig upp på cykeln igen och bocka av ännu ett land på listan. Sämre blev det inte när jag fick veta att jag inte bara blivit etappsegrare på etappen in mot Livingstone, utan även snabbast av alla på sektionen ”Zambezi Zone” från Lilongwe till Livingstone! Att klara det trots bristande motivation och en infektion var en positiv överraskning för mig. Gissar på att jag inte var den enda som hade en liten svacka…

Jag trivs verkligen med cyklingen här i Botswana, i alla fall såhär långt. Vägarna är platta, raka och långa. Det har gått fort och kilometrarna har flugit förbi. De fyra hela cykeldagarna vi haft här har vi redan avverkat 633 kilometer. De kommer fem dagarna avverkar vi 829 kilometer och vi kommer att cykla in i Namibia och nå landets huvudstad Windhoek på måndag, 24 april. Under dessa dagar gött vi också våran längsta etapp på touren, 208 kilometer. En baggis! 

En annan upplevelse med Botswana är att jag redan sett fyra elefanter och två giraffer, längs med vägen på min cykel! Här är djuren verkligen vilda, inte som i nationalparkerna där de gått och blivit vana med alla safaribilar och människor. Blir en mer unik upplevelse nu att se djuren i det vilda, fast på riktigt! Typ så. 

Nu börjar också nedräkningen till målgången i Kapstaden så smått börja på allvar. Mindre än fyra veckor kvar och två länder kvar på den här resan! Om inte annat, på återseende i Namibia! 🇳🇦 

 Vid Victoria Falls Hotel i Zimbabwe