Allt går sönder i Afrika 

”ALLT går sönder i Afrika” 

-Anna Adielsson. Första och hittills enda svensk att genomföra Tour d’Afrique. 

Nu mer än halvvägs genom Afrika är jag glad att ha kommit såhär långt efter några utav de allra tuffaste dagarna hittills. Många problem med cykeln har tyvärr inte gjort det hela något lättare. 
Efter snart elva veckor i Afrika har listan blivit lång på saker och ting som  gått sönder och inte går att ersätta, tillsammans med saker som krånglat och behövt lagas.

 

De tuffaste dagarna hittills. Efter safarit genom Serengeti och en vilodag i Arusha var det dags att ge sig upp på cykeln igen. Känslan av att vara trött på cyklandet var som bortblåst och jag var förväntansfull inför de kommande dagarna. Nu skulle vi äntligen börja cykla söderut igen efter att ha rundat Victoriasjön och fortsätta på den vanliga rutten för Tour d’Afrique. Det skulle dock visa sig att vi alla kom att prövas igen efter våran utflykt till Serengeti. 

Sju dagar i sträck från Arusha till Mbeya. Under dessa dagar korsade vi en stor del av Tanzania från norr till söder. Det är första gången sedan Kairo som vi har cyklat sju dagar i sträck. Det har varit många anledningar till att dessa dagar har kommit att bli de tuffaste hittills. 

  • Av de sju dagarna var samtliga dagarna tävlingsdagar, varav två var så kallade ”mando days”, vilket innebär att de är extra krävande. 
  • Vi gjorde våra två längsta dagar hittills, 172 och 158 kilometer.  
  • Tre dagar var off-road, två var 50/50 asfalt och off-road 
  • Sista dagen in mot Mbeya gjorde vi den längsta klättringen hittills, ungefär 30 kilometer . Vi plockade 1958 höjdmetermeter över dagen totalt och var uppe på en höjd av 2421 meter. Lutningen var visserligen inte konstant och inte allting så brant men det kändes som att backen aldrig tog slut. 

      Under en utav dagarna med off-road efter att ha cyklat på något som knappt kan kallas för väg i 80 kilometer ramlar jag av cykeln efter att ha misslyckats att undvika ett större hål i denna ”väg”. Ingen skada skedd men jag var extremt nära att slänga cykeln all världens väg i ren frustration. 

      Dagen efter får jag tyvärr en allvarlig skada och en lite mindre allvarlig på cykeln. 

      Väl framme i mål, välmående och vid gott mod. Cykeln har jag ställt mot ett träd lite längre bort. Plötsligt hörs en ljudlig smäll som får alla är rycka till. Det visar sig att det var slangen på min cykels bakhjul som exploderade efter att ha stått och blivit varm i solen. Luften i slangen expanderade så mycket av värmen från solen att slangen tillslut inte längre kunde klara av tycket så är den exploderade. Detta gjorde inte bara sönder slangen. I samma ögonblick går däcket sönder. Det blir bara värre eftersom det var mitt lite tjockare off-road däck som dessutom är väldigt starkt mot punkteringar. Det jag har i reserv är väldigt smalt och tyvärr inte alls lika resistenta mot punkteringar. Detta resulterade i tre punkteringar nästa dag, de första sedan Kairo. Detta var för övrigt det minst allvarliga problemet. 

      Det andra, allvarligare problemet jag upptäcker är att jag har fått en spricka i hjulramen på bakhjulet. Cyklar du på ett hjul med en spricka i hjulramen kan hela hjulet, med ekrar och allt, gå sönder medans du cyklar och det kan minst sagt sluta riktigt illa. 

      I Mbeya lyckades vi iaf få tag på ett hjul som jag kunde låna från en annan cyklist i gruppen och jag håller på att organisera en ny hjulram till Victoriafallen. Jag hoppas verkligen att detta är de sista problemen jag behövder utstå med den här cykeln. 

      Alla dessa mekaniska problem med cykeln, tröttheten som tillslut uppstår efter att cykla varje dag och att ständigt leva i samma rutin var nära att få mig att gå under de sista dagarna. 

      Malawi 🇲🇼 Efter en vilodag i Mbeya var det dags att cykla in i Malawi, land nummer sju utav elva. Malawi är ett väldigt fattigt och underutvecklat land. Ungefär 85 procent av befolkningen sysselsätter sig inom jordbruket. 40 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom och hiv/aids epidemin är utbredd i landet. Data från FNs human development index från 2007 placerar Malawi på plats 160 av 182. 

      Detta fick jag uppleva ganska direkt efter att jag passerat över gränsen från Tanzania. De många glada ropen från barnen som jag hört så mycket av ända sedan i Kenya byttes nu istället ut mot ”give me money” från väldigt många av barnen. Tonläget i deras röst upplevdes som mer argt än vad jag upplevt tidigare, nästan hotfullt vid vissa tillfällen. 

      Tyvärr har jag alltså inte fått en så bra start med min upplevelse utav Malawi. Trotts allt detta slår ändå Malawi mig som ett vackert land och med möjligheter i framtiden som helt klart är värt att besöka.

      Nu efter två lata vilodagar vid Chitimba Beach Camp precis vid Malawisjön fortsätter resan och jag tänkte avsluta med en liten lista på saker och ting som gått sönder under min vistelse här i Afrika. 

      1. Cykelns vänstra vevarm – ersatt med ny reservdel 
      2. Spricka i hjulramen – ersatt med ett annat hjul 
      3. Ett däck 
      4. Dragkedjan på tältet – funkar fortfarande men ej optimalt 
      5. Luftmadrassen – lagad
      6. Munstycket till mitt vätskesystem – har droppat konstant vilket gjort att värdefullt vatten gått till spillo, lagat 
      7. Väskan jag har hälften av alla saker i har börjat utveckla ett stort hål. 
      8. En cykelkedja – utsliten och ersatt med en ny 
      9. Remmarna till sadelväskam är nästan helt av – svårt att laga och ersätta 
      10. Ett ganska stort antal cykelslangar 
      11. Frambromsen – ersatt med reservdel 
      12. Clipsen på cykelskorna – ersatta med nya
      13. Påsen till liggunderlaget – svårt att laga och ersätta. Går det väl sönder kommer det bli svårt att förvara liggunderlaget i väskan osv
      14. Två vattenflaskor och en hållare för dessa på cykeln
      15. GoPro kamerans linsskydd 
      16. Ett par cykelbyxor 
      17. Ett par solglasögon 

      Allt detta och förmodligen lite till har gått sönder eller åtminstone krånglat och krävt extra energi, men som Anna Adielsson skev till mig, ”ALLT går sönder i Afrika”. 
      Nu bara två veckor kvar tills jag befinner mig vid Victoriafallen i Zambia! 

      Halvvägs 

      Söndag 12 mars. För två månader sedan befann jag mig i Kairo och skulle börja den största resan jag någonsin kunnat drömma om. Förmodligen är det också den största resan jag någonsin kommer att göra. 

      För en vecka sedan var jag på hotell Milles Collines, hotellet som har inspirerat till filmen ”Hotel Rwanda”,  i Kigali och avnjöt en fantastiskt god brunch. Ikväll är jag i hjärtat av Serengeti National Park, en utav Afrikas mest kända parker med ett väldigt välbevarat ekosystem. 

      Soluppgång över Serengeti 


      Tillbakablick. Det är fantastiskt vilka platser jag har passerat de två senaste månaderna. Kairo och dess pyramider, Luxor och Abu Simbel med sina tempel i Egypten. Sudan med sin varmhjärtade befolkning och deras huvudstad Khartoum där blå och vita Nilen flyter samman. I Kenya, Uganda och Rwanda har jag fått uppleva och se otroligt vacker natur med böljande och gröna kullar.Jag har fått se Victoriasjön och de tre ländernas huvudstäder, Nairobi, Kampala och speciellt Kigali med sin historia om det hemska folkmordet som ägde rum där så sent som 1994. Allt detta tillsammans med en ständigt leende och välkomnande befolkning har gjort de två senaste månaderna oförglömliga. Nu, sittandes under stjärnhimlen mitt i hjärtat av Serengeti National Park i Tanzania, land nummer sex utav elva under min resa genom Afrika har jag gjort ganska exakt hälften av min tid här och jag tänker tillbaka på vad jag har fått uppleva hittills och på vad som komma skall. 
      TDA Global Cycling. Henry Gold, mannen bakom hela företaget TDA Global Cycling som arrangerar min resa anslöt sig till gruppen i Kampala i Uganda. Det var Henry själv som startade Tour d’Afrique för första gången 2003 för femton år sedan. Nu är han med oss en del utav resan som en del av femton års jubileumet.

      Det hela startade alltså med Henry själv och Tour d’Afrique för femton år sedan och nu arrangerar företaget cykelexpeditioner över hela världen över samtliga kontinenter förutom Antarktis. 

      Tour d’Afrique är en av de så kallade ”7 epics”. Som många andra sporter och extremsporter har sina ultimata utmaningar som att segla jorden runt, bestiga alla toppar över 8000 meter eller att genomföra en svensk klassiker har TDA skapat ”The 7 Epics”.  Att genomföras The 7 Epics är helt enkelt att genomföra cykel-tourings största utmaningar. En utav dem är The Silk Route, som går från Peking i Kina till Istanbul i Turkiet. Två andra är North- och South American Epic. Den ena går från Anchorage i Alaska till Mexico City och den andra från Atlantkusten i Colombia till Ushaia i Eldslandet i södra Chile på den sydligaste delen av den sydamerikanska kontinenten. Att bara vara på väg att genomföra en utav dessa, om jag får säga det själv, episka resor ger en känsla av välbefinnande. Att göra något så här stort och att ha kommit så här långt, även om det bara är halvvägs känns verkligen underbart.

       
      Vad som komma skall… Att ha kommit halvvägs betyder inte att det är klart på något sätt. Henry delade med sig av lite tips och erfarenheter häromdagen där han förklarade lite om hur den andra delen av resan för vissa förmodligen kommer att vara lite svårare. Även om saker och ting nu framöver för det mesta kommer att vara mer tillgänglig än vad de tidigare har varit och livet i största allmänhet förmodligen kommer att bli lite bekvämare och enklare än vad det har varit de två första månaderna så påstår Henry att de två kommande månaderna kommer bli väldigt krävande och jag kommer inte säga emot förens motsatsen är bevisad.

      Vi har bland annat ett antal ganska tuffa cykeldagar i både Tanzania och Malawi med en hel del klättring och med sämre vägar innan vi kommer in i Zambia och Botswana där det för det mesta är helt platt på fina vägar. Men det kommer inte att vara hur krävande cyklingen är som kommer att vara det svåra. Det som kommer vara svårt är att orka fortsätta orka hålla ihop psyket och att orka hålla på med samma rutin som vi har hållit på med i två månader och att fortsätta göra det i två månader till. 

      Det vi gör är så mycket mer än bara cykling. Även om den största delen är cykling och det kan tänkas vara enkelt att bara behöva cykla varje dag är det mycket mer än så. Varje dag ska du sätta upp och ta ner ditt tält, tvätta kläder vid behov, ta hand om och serva din cykel, se till så att du själv mår bra och håller dig frisk och att hålla koll på alla dina saker som är nödvändiga för din vistelse här i Afrika. Så fort någonting går sönder kräver det extra energi att försöka laga det eller att försöka hitta ett sätt som du klarar dig utan det, energi som du hellre hade lagt på själva cyklandet. Även om vi har vilodagar är det sällan jag känner mig helt utvilad. Efter att ha cyklat varje dag, oftast fyra-sju dagar i sträck, behöver du framför allt vila. Men på vilodagarna är det ofta så att du behöver komma ikapp med saker och ting som du inte hunnit med eller haft ork att göra under cykeldagarna. Dessutom vill du ofta ta tillfället i akt och upptäcka platsen och kulturen där du befinner dig för stunden. Detta gör att du ofta eller nästan alltid inte känner dig helt utvilad. Turligt nog är jag fortfarande väldigt ung och kan återhämta mig relativt fort, men ändå är det ofta jag känner mig väldigt trött. 

      Men vad som kommer att bli allra tuffast de kommande veckorna och månaderna är att ha psyket att fortsätta. Nu har jag varit borta i två månader. Av dessa dagar har vi cyklat 41 dagar. Vi har varit borta hälften av tiden men vi har varken gjort hälften av alla cykeldagar eller hälften utav den totala distansen. Vi har många och långa dagar framför oss och för mig gäller det att orka hålla ihop psyket och rutinen att ta ner tältet, cykla, för att sedan sätta upp tältet återigen, och så vidare i två månader till. Samtidigt som jag med största sannolikhet kommer att bli tröttare och tröttare. 

      Detta var faktiskt något som jag var lite oroad för redan innan jag lämnade Sverige. ”Tänk när jag har cyklat i två-tre månader och helt plötsligt mer eller mindre börjar hata cykling och jag har minst en månad kvar av exakt samma sak”. Vad gör jag då? En fråga som jag varken då eller nu vet svaret på. Kommer det till den punkten att jag börjar hata att cykla hoppas jag bara att jag är tillräckligt envis för att orka fortsätta den sista biten. Detta är i alla fall något som jag har funderat på relativt länge så förhoppnings är jag ganska bra mentalt förberedd om ett sådant scenario skulle uppstå. I skrivande stund kan jag medge att jag blivit liiiite trött på cyklandet, men efter tre dagars safari tror och hoppas jag att jag kommer känna mig mer motiverad igen. 

      Jag känner mig trots allt väldigt motiverad i stort och över vad vi har framför oss. Först ska vi cykla igenom hela Tanzania, ett land som jag tror att många kan förknippa Afrika med. Ett land med vidsträckta savanner, ett rikt djurliv, stora nationalparker och en stor kust längs med Indiska oceanen med långa stränder. Därefter passerar vi in i Malawi och vi kommer att cykla längs med Lake Malawi och vidare till Victoriafallen, Okavangodeltat och Kalahariöknen för att slutligen gå i mål i Kapstaden i Sydafrika. 

      Jag hoppas att resan slutar där och ingen annan stans och att jag kommer hem till Sverige igen 19 maj med många erfarenheter och upplevelser rikare än när jag först lämnade Sverige 9 januari.

      Ngorogoro crater 

      Mzungu (swahili) – white man, foreigner. (Crazy white man) 

      Nairobi National Park, östafrikanska riftsystemet, Victoriasjön, Nilens källa och Uganda – ”the pearl of Africa” är några utav de platser jag  har passerat och befunnit mig i den senaste tiden. Det bästa är att det fortfarande finns väldigt mycket att se fram emot. 

      • Nairobi

        Det var faktiskt för första gången under vistelsen i Nairobi som jag kunde känna att jag faktiskt var på semester. Jag kände mig ordentligt utvilad för första gången sedan vi lämnade Kairo och det var verkligen Hakuna Matata i sex dagar i den kenyanska huvudstaden. 

        För första gången sedan jag flög från Köpenhamn nionde januari fick jag och alla andra deltagare en smak av västvärlden igen. Kenya och framför allt Nairobi var väldigt mycket mer ”västerniserad” än både Egypten och Sudan. Att gå runt i Nairobi var som att gå runt i vilken västerländsk storstad som helst. 

        I Nairobi hann jag även med att besöka ett elefanthem där de tar hand om och uppfostrar föräldralösa elefanter för att sedan släppa ut dem i det vilda igen. Samma dag var vi även på ett giraffhem med samma stuk och jag fick mig en härlig giraffkyss! Dagen till ära var det alla hjärtans dag. 

        Safari hans även med i Nairobi National Park som ligger precis i anslutning till staden. Att kunna se vilda djur samtidigt som du ser skyskrapor i bakgrunden är en ganska bisarr men ändå häftig upplevelse. Safarit blev hur som helst väldigt lyckat. På de fyra timmar vi var i parken hann vi se bland annat noshörningar, giraffer, flodhästar, bufflar, zebror, antiloper och framför allt två lejon! Lejon har jag aldrig sett tidigare och nu saknas bara elefant på min ”big-five” lista. 

        I Nairobi var det också väldigt många nya deltagare som anslöt sig till gruppen. En utav dessa var Eric Secher som för tio år sedan försökte ge sig på Tour d’Afrique. Tyvärr fick han avbryta omkring Nairobi men i år kommer han för att cykla med oss till Kigali i Rwanda. Viktigare är, i alla fall för mig, att han hade med sig en reservdel till mig som jag desperat behövde. Efter mycket korrespondens mellan mig, personalen på plats, kontoret i Toronto och Eric själv lyckades vi tillslut få koll på vilken storlek och typ av vevarm som jag behövde. Turligt nog var det rätt och jag har med hjälp av Leo, våran mekaniker på plats, lyckats laga cykeln så att jag kan fortsätta. 

        • Östafrikanska riftsystemet

        På våran första cykeldag efter Nairobi cyklade vi in i det stora östafrikanska riftsystemet och fick oss en fantastisk utsikt över dalen. Detta system sträcker sig genom stora delar av östra Afrika och innehåller allt ifrån dalar, berg, vulkaner och stora sjöar. 

        Det var inte riktigt lika fantastiskt när vi någon dag senare skulle cykla upp ur en utav dalarna i två ganska rejäla stigningar. Den ena på ungefär tre kilometer och den andra runt fem i nästan konstant lutning. Även om det var riktigt jobbigt var utsikten och landskapet helt klart värt det! 

        Det var även under denna delen av resan som vi för första gången korsade ekvatorn. Något jag aldrig har gjort tidigare än genom att flyga. På ekvatorn väntade minst sagt en liten överraskning och tillställning från några utav mina medresenärer. Samtliga skulle bland annat vända hjälmen bak och fram och tröjan ut och in, eftersom när man korsar ekvatorn blir ju allt upp och ner… 

        Dagen till ära blev det även en etappseger. Den första på ett tag och den första för den här sektionen, ”The pearl of Africa”. 

        • Uganda

        Uganda, ett land av leende och glada barn. Från stunden jag korsade gränsen mellan Kenya och Uganda tills jag kom till lunchstoppet sextio kilometer senare log jag mer eller mindre konstant hela vägen. Överallt i detta tätt befolkade land var det barn som stod längs med vägkanten i sina små hus och hyddor och vinkade och ropade glatt till alla förbipasserande ”mzungus”. Några av barnen blev så uppspelta att de riktigt studsade av upprymdhet! I slutet kände jag att jag blev trött på allt vinkande men varje gång  jag missade att vinka tillbaka till något barn fick jag lite dåligt samvete så det blev att fortsätta. Bara att vinka och se glad ut!

        I Kenya och nu väl i Uganda har det blivit en drastisk förändring i klimatet och väderleken emot vad vi har blivit vana vid i Egypten och Sudan. För första gången på en månad har jag fått uppleva regn igen! Efter att ha längtat efter svalkande regn i den sudanesiska öknen känner jag inte riktigt på samma vis nu när jag befinner mig där det är ständigt mer eller mindre fuktigt.  

        I Kisumu, den sista större staden vi passerade i Kenya, fick vi alla smaka på ett riktigt tropiskt skyfall. I ungefär trettio minuter vräkte regnet ner. I tron om att jag valt en bra tältplats stod jag lugnt och väntade ut regnet under lastbilens regnskydd. När det slutat regna går jag till tältet och upptäcker att det står i vatten som är ungefär tio centimeter djupt! Lite smått panikartat öppnar jag tältet för att slita ut alla mina blöta saker för att till min förvåning se att innertältet nästan är helt torrt! Stort tack mamma Gun och pappa Jörgen för den fina och kvalitativa födelsedagspresenten! Ett tält från Hilleberg, modell ”Unna”. 

        Som jag skrev i ett tidigare inlägg att jag förmodligen kommer sakna sanden och den varma, torra öken i Sudan efter ett tag med insekterna och fukten i Uganda/Rwanda kan jag nu säga, i alla fall såhär långt, att jag hellre tar fukten och insekterna över sanden och värmen i öknen. 

        Söndag 26 februari. Just nu känner jag bara hur underbart det är att vara här i Afrika och att få uppleva den här kontinentens kultur och se dess människor och natur. På fredag passerar jag gränsen till ännu ett land, Rwanda 🇷🇼
         
        PS. Måndag 27 februari. Efter att ha cyklat hela dagen i regn och det fortsätter när man kommit i mål så att ingenting kan bli torrt börjar jag överväga om det inte var bättre med sanden och hettan i Sudan…