Hakuna Matata – It means no worries 🇰🇪

Jambo! Kenya, land nummer tre utav elva. På grund av politisk orolighet i Etiopien har vi inte fortsatt från Sudan till Etiopien som Tour d’Afrique vanligtvis brukar göra. Vi har istället fått åka buss tillbaka till Khartoum från den etiopiska gränsen och sedan flugit från Khartoum till Nairobi, Kenya. Just nu, med en kall öl i handen på en allt för bekväm camping, känns det ganska bra att inte cykla genom Etiopien. Det känns visserligen lite surt att inte kunna säga (i alla fall med gott samvete) att man cyklat genom hela Afrika eftersom jag flugit över en bit utav kontinenten…

Solnedgång över ett av våra läger

Att inte cykla genom Etiopien innebär bara inte att jag går miste om en riktig ”trans-continental journey”. Det innebär också att jag går miste om vad som många tidigare deltagare före mig har betraktat som det helt klart tuffaste landet att cykla igenom, och på det sättet går jag miste om en stor del av utmaningen. Etiopien är helt klart det bergigaste landet under originella Tour d’Afrique. Generellt är det också väldigt varmt och allmänt besvärligt. Många av de tidigare åren har det även varit mycket problem med stenkastning. Vid ett flertal tillfällen har barn längs med vägen kastat sten på deltagare. Lyckligtvis har ingen skadats allvarligt under åren men incidenter med skador har skett.

Trotts detta känns det ändå lite tråkigt att inte cykla igenom Etiopien, men hakuna matata! I år rundar vi istället Victoriasjön, Afrikas största sjö, och vi cyklar igenom Rwanda och Uganda istället!

 

 

Efter att vi lämnat Khartoum tidigt på lördag morgon 4 februari började vi hur som helst våran resa sydöst mot den etiopiska gränsen. Efter Khartoum hade vi fortfarande två etapper med bra asfaltsvägar. På tredje etappen började vi för första gången cykla mer off-road på betydligt sämre ”vägar”. Andra etappen efter Khartoum, som även var den längsta etappen vi haft hittills på 155 kilometer, fick jag mig en liten släng av värmeslag. Vi har inte haft någon officiell temperatur de senaste dagarna men temperaturen har definitivt varit över 40 grader några utav dagarna och det har varit riktigt tufft för många utav oss. Hade det inte varit för mina kära medresenärer Bridgette, från Australien, och Anmei, från USA, som fick mig att stanna under skuggan och vila hade jag säkert varit dum nog och fortsatt och därefter tuppat av helt, ännu en anledning att ta det här racet lite mindre seriöst. Att bara stå upp kändes jobbigt och min puls ville inte gå under 100 om jag inte satte mig ner. När jag satte mig ner gick den ner till ungefär 80, vilket fortfarande är ganska högt för mig. Det tog ungefär en timma och väldigt mycket vatten innan jag kände mig någorlunda återhämtad igen och kunde fortsätta. Bridgette är läkare och det var bra att hon tjatade lite på mig att ta det lugnt. Förutom Bridgette och våran läkare ur personalstyrkan, Helen, har vi även två deltagare som är sjuksköterskor. Wendy från Nya Zeeland och Liz från Sydafrika. Det råder verkligen ingen brist på sjukvårdspersonal på den här resan!

Några dagar senare, på den helt klart tuffaste etappen, var det många som fick känna på värmen. Det var en bra bit över 40 grader och ungefär 90 kilometer på vägar med väldigt mycket korrugering, hål och löst grus som gjorde det väldigt svårt att cykla. Cyklade du i 20 kilometer i timmen cyklade du väldigt, väldigt fort. Det var två deltagare som pressade sig så hårt i värmen att de blev helt utmattade och är de väl kom i mål var de helt slut och de båda fick dropp på grund av utmattningen, värmen och vätskeförlusten. Ingen av de två cyklade de två kommande etapperna efteråt. Det blev en påminnelse för mig att vara mer försiktig och lyssna mer på min kropp än vad jag gjort tidigare.

Människorna i Sudan ställer gärna upp på bild, här under en utav våra rastplatser, vad vi brukar kalla ”Coke Stops” eftersom de brukar ha Cola till försäljning.

Efter att ha klarat av de tuffa etapperna och värmen trodde jag att det värsta skulle vara över med bara två etapper innan en lång vila i Nairobi, Kenya. Dessvärre drabbades jag av ett ganska så allvarligt mekaniskt fel på cykeln efter bara fyra kilometer på den näst sista etappen. Den vänstra vevarmen på cykeln gick av. Det innebar att jag bara kunde cykla och ta kraft med högerbenet. Det var tyvärr inte hållbart i 80 kilometer så jag fick tyvärr återigen hoppa in i följebilen för en dag. Det känns väldigt tråkigt att hoppa in i bilen när jag är här i Afrika för att cykla och resten av dagen var jag minst sagt, lite irriterad. Sista etappen kunde jag låna en cykel av Brad från Australien, från personalen, som snällt erbjöd sin cykel för utlåning.

En väldigt bra del utav vägen under en utav våra off-road etapper

Det har ofta varit vi cyklister som varit turistattraktionen när vi har cyklat igenom de avlägsna byarna i södra Sudan. Jag skulle inte bli förvånad om vi är de första vita personerna de ser. Här några glada skolbarn under ett av våra lunch-stopp. Jag tillsammans med Phil från Storbritannien.

Att fixa reservdelar för en cykel i Afrika är minst sagt väldigt svårt. Lyckligtvis kommer det en till svensk till oss i Nairobi och han har lyckats fixa en reservdel till mig i Sverige innan han åker till Nairobi. Denna svensk är ingen mindre än Eric Secher. Eric jobbar som kirurg i Stockholm och för tio år sedan, 2007, gjorde han en del av touren. Tanken var att han skulle köra hela men han fick tyvärr avbryta i just Nairobi. Nu skall Eric vara med oss från Nairobi till Kigali i Rwanda och det skall bli väldigt trevligt att få träffa honom och få prata lite svenska igen!

Khartoum, Sudans huvudstad by night

Igår söndag 12 februari anlände vi alltså till Nairobi. Vi kommer att spendera fem heldagar här och på lördag 18 februari fortsätter vi vår resa mot Kapstaden. Nu efter att ha blivit bortskämd med kall öl, fantastiskt god mat, varma duschar och anda trevliga faciliteter skall det bli skönt med lite ”riktig semester”. Jag har inga riktigt fasta planer för min vistelse i Nairobi men några utav mina tankar är i alla fall att besöka Nairobi National Park och ett center där de tar hand om unga elefanter och giraffer som sedan skall få komma ut i det vilda igen.

 

Hakuna matata – inga bekymmer!