Hakuna Matata – It means no worries 🇰🇪 

Jambo! Kenya, land nummer tre utav elva. På grund av politisk orolighet i Etiopien har vi inte fortsatt från Sudan till Etiopien som Tour d’Afrique vanligtvis brukar göra. Vi har istället fått åka buss tillbaka till Khartoum från den etiopiska gränsen och sedan flugit från Khartoum till Nairobi, Kenya. Just nu, med en kall öl i handen på en allt för bekväm camping, känns det ganska bra att inte cykla genom Etiopien. Det känns visserligen lite surt att inte kunna säga (i alla fall med gott samvete) att man cyklat genom hela Afrika eftersom jag flugit över en bit utav kontinenten…

16734919_1372142732825466_2132434764_o

Solnedgång över ett av våra läger

Att inte cykla genom Etiopien innebär bara inte att jag går miste om en riktig ”trans-continental journey”. Det innebär också att jag går miste om vad som många tidigare deltagare före mig har betraktat som det helt klart tuffaste landet att cykla igenom, och på det sättet går jag miste om en stor del av utmaningen. Etiopien är helt klart det bergigaste landet under originella Tour d’Afrique. Generellt är det också väldigt varmt och allmänt besvärligt. Många av de tidigare åren har det även varit mycket problem med stenkastning. Vid ett flertal tillfällen har barn längs med vägen kastat sten på deltagare. Lyckligtvis har ingen skadats allvarligt under åren men incidenter med skador har skett.

Trotts detta känns det ändå lite tråkigt att inte cykla igenom Etiopien, men hakuna matata! I år rundar vi istället Victoriasjön, Afrikas största sjö, och vi cyklar igenom Rwanda och Uganda istället!

 

 

Efter att vi lämnat Khartoum tidigt på lördag morgon 4 februari började vi hur som helst våran resa sydöst mot den etiopiska gränsen. Efter Khartoum hade vi fortfarande två etapper med bra asfaltsvägar. På tredje etappen började vi för första gången cykla mer off-road på betydligt sämre ”vägar”. Andra etappen efter Khartoum, som även var den längsta etappen vi haft hittills på 155 kilometer, fick jag mig en liten släng av värmeslag. Vi har inte haft någon officiell temperatur de senaste dagarna men temperaturen har definitivt varit över 40 grader några utav dagarna och det har varit riktigt tufft för många utav oss. Hade det inte varit för mina kära medresenärer Bridgette, från Australien, och Anmei, från USA, som fick mig att stanna under skuggan och vila hade jag säkert varit dum nog och fortsatt och därefter tuppat av helt, ännu en anledning att ta det här racet lite mindre seriöst. Att bara stå upp kändes jobbigt och min puls ville inte gå under 100 om jag inte satte mig ner. När jag satte mig ner gick den ner till ungefär 80, vilket fortfarande är ganska högt för mig. Det tog ungefär en timma och väldigt mycket vatten innan jag kände mig någorlunda återhämtad igen och kunde fortsätta. Bridgette är läkare och det var bra att hon tjatade lite på mig att ta det lugnt. Förutom Bridgette och våran läkare ur personalstyrkan, Helen, har vi även två deltagare som är sjuksköterskor. Wendy från Nya Zeeland och Liz från Sydafrika. Det råder verkligen ingen brist på sjukvårdspersonal på den här resan!

Några dagar senare, på den helt klart tuffaste etappen, var det många som fick känna på värmen. Det var en bra bit över 40 grader och ungefär 90 kilometer på vägar med väldigt mycket korrugering, hål och löst grus som gjorde det väldigt svårt att cykla. Cyklade du i 20 kilometer i timmen cyklade du väldigt, väldigt fort. Det var två deltagare som pressade sig så hårt i värmen att de blev helt utmattade och är de väl kom i mål var de helt slut och de båda fick dropp på grund av utmattningen, värmen och vätskeförlusten. Ingen av de två cyklade de två kommande etapperna efteråt. Det blev en påminnelse för mig att vara mer försiktig och lyssna mer på min kropp än vad jag gjort tidigare.

16736453_1372142742825465_1001824090_n

Människorna i Sudan ställer gärna upp på bild, här under en utav våra rastplatser, vad vi brukar kalla ”Coke Stops” eftersom de brukar ha Cola till försäljning.

Efter att ha klarat av de tuffa etapperna och värmen trodde jag att det värsta skulle vara över med bara två etapper innan en lång vila i Nairobi, Kenya. Dessvärre drabbades jag av ett ganska så allvarligt mekaniskt fel på cykeln efter bara fyra kilometer på den näst sista etappen. Den vänstra vevarmen på cykeln gick av. Det innebar att jag bara kunde cykla och ta kraft med högerbenet. Det var tyvärr inte hållbart i 80 kilometer så jag fick tyvärr återigen hoppa in i följebilen för en dag. Det känns väldigt tråkigt att hoppa in i bilen när jag är här i Afrika för att cykla och resten av dagen var jag minst sagt, lite irriterad. Sista etappen kunde jag låna en cykel av Brad från Australien, från personalen, som snällt erbjöd sin cykel för utlåning.

16775966_1372142676158805_162425437_o

En väldigt bra del utav vägen under en utav våra off-road etapper

16736191_1372142712825468_37392234_n

Det har ofta varit vi cyklister som varit turistattraktionen när vi har cyklat igenom de avlägsna byarna i södra Sudan. Jag skulle inte bli förvånad om vi är de första vita personerna de ser. Här några glada skolbarn under ett av våra lunch-stopp. Jag tillsammans med Phil från Storbritannien.

Att fixa reservdelar för en cykel i Afrika är minst sagt väldigt svårt. Lyckligtvis kommer det en till svensk till oss i Nairobi och han har lyckats fixa en reservdel till mig i Sverige innan han åker till Nairobi. Denna svensk är ingen mindre än Eric Secher. Eric jobbar som kirurg i Stockholm och för tio år sedan, 2007, gjorde han en del av touren. Tanken var att han skulle köra hela men han fick tyvärr avbryta i just Nairobi. Nu skall Eric vara med oss från Nairobi till Kigali i Rwanda och det skall bli väldigt trevligt att få träffa honom och få prata lite svenska igen!

16732154_1372142696158803_1623645597_o

Khartoum, Sudans huvudstad by night

Igår söndag 12 februari anlände vi alltså till Nairobi. Vi kommer att spendera fem heldagar här och på lördag 18 februari fortsätter vi vår resa mot Kapstaden. Nu efter att ha blivit bortskämd med kall öl, fantastiskt god mat, varma duschar och anda trevliga faciliteter skall det bli skönt med lite ”riktig semester”. Jag har inga riktigt fasta planer för min vistelse i Nairobi men några utav mina tankar är i alla fall att besöka Nairobi National Park och ett center där de tar hand om unga elefanter och giraffer som sedan skall få komma ut i det vilda igen.

 

Hakuna matata – inga bekymmer!

Khartoum

Jag har nog aldrig uppskattat något så enkelt som gräs och rinnande vatten som jag gjorde idag. Låter väl säkert konstigt att man kan uppskatta något så enkelt och vardagligt som man tar för givet? Tro mig, efter att ha campat i öknen mitt ute i ingenstans tre nätter i sträck var dessa två enkla ting minst sagt en välsignelse att få se!

Men vadå?! Att tälta i öknen måste ju vara hur häftigt som helst! Jo, det är faktiskt väldigt häftigt, men det är inget vidare bekvämt. Att få se stjärnhimlen helt klart utan några som helst ljusföroreningar är minst sagt en häftig upplevelse och något alla borde få uppleva någon gång. Upplevelsen förstörs hur som helst lite grann när det är sand, sand och så är det lite mer sand, överallt. Det blir heller inte roligare när det kommer in sand i dragkedjan till tältet så att du blir irriterad och arg varje gång du ska gå in eller ut från tältet. Och så blåser det också. Då är sanden verkligen överallt. Det är sand i tältet, sand i väskorna, sand i kläderna, sand i öronen, ögonen, näsan och munnen. Sanden är överallt och det finns ingenstans du kan ta vägen för att bli av med den. Tillslut var det bara att inse mitt nederlag i den eviga kampen mot sanden och ge upp. Det är bara att inse att det inte finns någonting du kan göra för att undgå sanden. På detta så har du inte tillgång till något vatten att tvätta dig med och du har cyklat ungefär 410 kilometer på fyra dagar så kan du kanske föreställa dig hur underbart det är med rinnande vatten och gräs att sätta upp tältet på.

Allt detta är en del av upplevelsen och äventyret och innan jag vet av ordet av det kommer jag säkert sakna den torra sanden över den blöta smutsiga leran som fastnar överallt och jag kommer säkert sakna vinden över alla myggor och insekter som kommer flyga omkring överallt om några veckor i Uganda.

cropped-16466187_1362016070504799_404468081_o.jpg

Ett utav våra ”Desert Camps”

Cyklingen sedan senast har gått lite upp och ner. Dagarna har för det mesta varit ganska långa. Etapperna har legat runt 140 kilometer de flesta dagarna den senaste tiden. Jag lyckades knipa en till etappseger bland annat! Denna gången på en lite tuffare och längre etapp över 145 kilometer. Var en härlig känsla, speciellt efter att ha cyklat och fått göra allt jobb själv i ungefär 120 av dessa kilometerna. Etappen dagen efter var jag desto tröttare och orkade inte riktigt hänga med i tempot som de övriga höll.

16507645_1362015900504816_2019380370_n

Vi går upp 06 på morgonen och beger oss ut på sadeln oftast lite innan 08 efter att ha ätit frukost. Den här dagen började vi cykla rakt österut rakt in i soluppgången.

Här om dagen 31 januari hände det tyvärr en liten incident och jag ramlade av cykeln. Vurpan var inte allvarlig på något sätt och både cykeln och jag klarade oss undan relativt oskadda. Cykeln klarade sig bäst, själv fick jag några skrapsår på axeln, armen, höften och låret. Alla på vänster sida. Tyvärr blev det ett hål i min cykelbyxor från Henrikssons Cykel, sorry guys!  Det mest tråkiga var dock att jag fick hoppa in i följebilen resten av dagen. Detta innebar att jag missade ungefär 100 kilometer av den dagens etapp och att jag även blir av med min så kallade EFI-status (Every Fucking Inch, att cykla hela vägen för egen maskin) vilket kändes lite tråkigt för stunden. Det är trotts allt bara cirka 100 kilometer utav 11 500 som jag går miste om, och det känner jag att jag kan leva med. En annan lite tråkig sak är att min GoPro har försvunnit. Min gissning är att den flög ut ur min bakficka när jag åkte ner i asfalten och skaffade mig en sudansk tatuering. Just nu får jag nöja mig med mobilkameran så kanske jag kan köpa en ny kamera i Nairobi om en och en halv vecka.

Dagen efter vurpan tog jag det lite lugnare. Den dagen var faktiskt den mest njutbara dagen hittills. Det var väldigt skönt att cykla utan att behöva tänka på att jag skulle göra det så fort som möjligt. För min del kommer det nog bli så att jag fokuserar mindre på själva racet och tävlingen i framtiden för att försöka njuta mer utav naturen och att lära känna mina resekamrater lite bättre! Nu när vi har passerat 2000 kilometer från Kairo börjar vi också så smått se övergången i klimatet och naturen från öken till att det blir mer likt savann med mer buskar och träd i terrängen. Ett väldigt välkommet inslag och desto mer anledning att uppskatta naturen.

16467137_1362016073838132_300374274_n

Niklas (vänster) Kamel (höger)

 

Som avslut vill jag skriva lite om mina uppfattning om landet Sudan så här långt. Efter att ha börjat med en dålig start med en massa krångel att få tag på mitt visum från ambassaden i Stockholm har nu min uppfattning ändrats. Sudan är inte alls så konservativt som jag först trodde och människorna här är fantastiska, trevliga och väldigt välkomnande. Varje dag vi har cyklat i Sudan har vi alltid blivit hejade på från lokalbefolkningen. Alla ifrån de allra minsta till de äldsta som råkar stå längs med vägen när vi cyklar förbi vinkar glatt och ropar glatt på arabiska eller så säger de på lite taskig engelska ”welcome!” Under våran vilodag i Dongola hade jag den godaste kycklingen jag någonsin ätit och jag har nog aldrig känt mig så vänligt bemött av totala främlingar som knappt förstår vad man säger. Sudan har helt klart överträffat mina förväntningar hittills och jag hoppas att det förblir så.

 

På lördag morgon börjar vi våran resa mot den etiopiska gränsen. Det kommer att vara sex stycken cykeldagar till gränsen och det är nu vägarna kommer att bli mycket sämre. Hittills har vi cyklat på fina asfalterade vägar. Vi kommer nästan uteslutande att tälta i öken igen så det kommer bli ett ”kärt” återförenande med sanden.

 

Här är några utav de andra deltagarnas bloggar. På länken längst upp, från Toms blogg, kan du se var vi befinner oss varje dag vi cyklar. Toms GPS uppdateras var tionde minut.

https://share.garmin.com/ThomasLais

https://tdlais54.wordpress.com/

http://markcyclesafrica.wixsite.com/home

http://www.alexcyclesafrica.com/

https://treloarherald.blogspot.com/